I mitt exemplar av
Kustlinje, Rut Hillarps sista prosabok, har författaren
skrivit en väldigt personlig hälsning till en namngiven person.
Tyvärr har denna person inte ens brytt sig om att sprätta upp
boken, vilket kan te sig lite beklämmande: så lite betydde det.
Att det skulle bli
Hillarps sista roman är förstås en stor förlust. Nästan två
decennier senare återkom hon som författare, med tre diktböcker.
En förlust, därför att Hillarp är en iakttagare, som har lärt
sig vikten av att hantera intryck. Sådana finns inte i överflöd
bland svenska författare.
Kustlinje är
alltså en reseskildring, skriven som en dagbok. Ett berättarjag
reser i Dalmatien, träffar olika män som hon antingen förkastar
eller godkänner, men hon strävar efter att få göra det på sina
egna villkor, slippa agera utifrån kvinnlighetens begränsade sfär.
Inledningen slår an tonen: ”Som kvinna är man dömd att älska
det främmande.” Det handlar om en förutfattad underskattning, att
allt blir motståndshandlingar. Språkförbistringar leder mot andra
förbistringar, i människors oförmåga att mötas.
Hon är ömsom
arrogant, ömsom trånande, när hon väljer och vrakar, men klarar
inte av att göra sig fri sin sårbarhet. Hillarps stil är sträng,
återhållsam, utskriven i förhoppningar om framtida förbättringar;
snarare än en melankolisk nostalgi vill hon skapa möjligheter, se
framåt och spana efter ofrånkomliga framsteg.
Som huvudperson är
det namnlösa jaget splittrat: hon är hånfull – nyckfull –
motsägelsefull. Hon försöker vårda sin integritet, men tvingas
underkasta sig mer sin egen drift mot förstörelse än männens
hårdhänta hantering. Därför blir hennes första försök ett
fiasko, när mannen hon träffar är för vek: ”Han hade slagit
sönder sitt ögonblick. Min kyskhet slöt sina murar […] Mina
behov är mycket komplicerade. Med ömhet kan ni aldrig ta mig, bara
med våld.”
Det är en farlig
uppfattning, inte särskilt politiskt korrekt heller. Men Hillarp är
inte intresserad av att agitera, eller att uträtta andras ärenden.
Hennes prosaberättelse är en personlig undersökning av driften,
men blir inte enbart en personlig angelägenhet, utan sträcker sig
efter ett vidare perspektiv, i en behandling av människans
grundläggande impulser. Där är förstörelsen destruktiva längtan
inskriven, i driften att trasa sönder.
Då blir utplåningen
befrielsen, räddningen – något som kan föra henne ut ur det
konforma och begränsande, ut ur det snäva och inskränkta. Så
uppfattar jag huvudpersonens tilltvingade behärskning, att hon är
en apterad impuls, i frigörelseprocessen, att hon försöker vara
man: slippa begära det främmande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.