Havet. Fyra lyriska essäer, Monika Fagerholm & Martin Johnson

90-talet var rikt på populärkulturella referenser till havet. I Coppolas film väste Gary Oldmans Dracula decenniets mest minnesvärda filmreplik till Winona Ryders Mina i havsgrön klänning: ”I have crossed oceans of time to find you”. Suede gav oss i en av sina mest kryptiska sånger (”Killing of a Flash Boy”) den ultrakryptiska raden ”Think of the sea as you murder me”. Och när Olof Lagercrantz ombads kommentera britpopbandens referensramar svarade han att Oasis förhöll sig till The Beatles som ett glas ljummet vatten förhöll sig till havet.

Inga av dessa exempel finns med i den bok författaren Monika Fagerholm och radioproducenten Martin Johnson har skrivit tillsammans, Havet. Nä, de har andra referensramar. Ursprungligen var det här också radioprogram, som har utmynnat i en lite längre bok av typiskt osorterat slag, där anekdoter och personliga minnen blandas med intervjuer och faktaredovisning.

Underrubriken ”lyriska essäer”? Vad är det? I det här sammanhanget mest en ursäkt för att skriva kortfattat - ”förtätat”. Enmeningsmeningar. Författarna spånar fritt, och tar hjälp av författare med någon koppling till havet – Inger Alfvén, Tomas Tranströmer och Kristian Petri intervjuas – och Shelley, Joseph Conrad, Jules Verne med flera diskuteras. Att Shelley skulle ha haft en bok av Sofokles i handen när han drunknade håller jag för lite otroligt. Dels drunknade vittnena, och dels läste han grekiska enbart för att översätta, och när det är storm blir den sysslan lite besvärlig att utföra. Däremot hade han Keats diktbok Lamia i fickan när han spolades upp på stranden tio dagar senare, något som inte nämns här.

Nåväl. Här finns också några resonemang kring vem som har gjort den bästa tolkningen av Leonard Cohens ”Halleluja”: ”Jeff Buckley, han med den enligt mitt tycke allra vackraste tolkningen av Leonard Cohens 'Halleluja' – underbar annars också, men på nåt sätt vid det här laget lite söndersjungen och slätstruken; alla sjunger den.” Enligt mitt tycke är det här en lite väl sönderskriven och slätstruken uppfattning, alltså en kliché, om förtjänsten i Buckleys version och att låten har tolkats för många gånger, och något som faktiskt blivit ännu mer uttjatat: alla som klagar på mängden av versioner.

Nåväl. Vem som har skrivit vad i boken är inte så viktigt, även om vi som sagt får en del barndomsminnen som måste härröra från Fagerholm. Hon är en av få svenskspråkiga författare som använder semikolonet; det är tråkigt att hon nästan alltid använder det felaktigt.

Boken navigerar lite ostrukturerat hit och dit över sina ämnen. Tomas Tranströmers morfars vaxduksbok från 1800-talet plockas fram. Kristian Petri pratar om hotellrum i Paris. Jonathan Franzen åker till en ö och läser Robinson Crusoe. Möten med människor som har havet som sitt yrke. Det finns ett högstämt allvar i allt som redovisas, ett tonfall som erinrar om journalfilmer från 40-talet.

En förutsättning för de flesta med en relation till havet är besatthet, total försummelse. Här finns berättelser om ensamseglare som försvinner eller kapas av pirater, människor som söker äventyret och friheten och finner detta i överflöd, ja, men också med stora uppoffringar. Det enda vettiga Björn Ranelid har sagt var när han – givetvis på 90-talet – kommenterade en av äventyraren Göran Kropps bravader: ”Nästa gång ska han segla ensam på en lakritsbåt över Atlanten”.

Det var länge sedan jag läste en bok som gjorde mig så uttråkad.