Gå vilse. En fälthandbok, Rebecca Solnit

”Att gå vilse: att förlora sig, vällustigt ge sig hän, förlorad i din famn, förlorad för världen, fullständigt uppslukad av det som är så närvarande att allt runt omkring bleknar bort.”

Att frivilligt gå vilse är kärnan i den udda bok Rebecca Solnit gav ut för sju år sedan, och som nu äntligen kommer ut på svenska, i översättning av Sofia Lindelöf: Gå vilse. En fälthandbok (Daidalos). Att överge planen, tillåta sig att försvinna. Ordet ”lost” betyder ju både ”vilse” och ”förlorad” på engelska.

Men det är inte allt: Solnits bok är också en konsthistorisk undersökning av den blå färgen, med exempel från medeltida triptyker och Yves Kleins monomana monokroma besatthet. Mitt första läsår på skolan, 1998-99, ingick jag i en grupp där vi till varje sammankomst diskuterade det blå, utifrån musik, konst och litteratur (Billie Holiday, Wittgenstein (och Derek Jarman (och Kieslowski)), Novalis, Picasso, men också GG, vår konstnär på skolan, och hans berättelse om en blå erfarenhet). Det enda jag minns är hur givande det var, hur utmanande, och hur vi kunde bli oense och ense inom vissa ramar.

Och det är inte heller allt, med den här boken, för Solnit diskuterar också sitt eget liv, sin egen bakgrund, utifrån den här estetiken om försvinnande – att vilja tappa bort sig själv. Där utvinner hon en egen art av självbiografiskt skrivande, som inte är så där jobbigt inriktat på den egna personen, som inte hela tiden vädjar sitt ”titta på mig!” Hennes stil är retsam, uppfordrande, när hon avstår från att lägga fokus på sig själv.

Hon vill se livet som en strävan mot någonting, som en längtan som inte kan eller bör uppfyllas. Vi kan och vi ska söka detta något som vi inte ens vet vad det är, hävdar hon, med Platons argument kring Menon. Hon öppnar för osäkerheten. Att gå vilse – det är lätt att se den metaforiska betydelsen, att också göra sig dum, det vill säga okunnig. Det finns en fara i kunskapen, att den förstör mer än den alstrar.

Som barn försvann jag ibland, plockade med mig kex, skorpor, russin, och kröp ihop i diken och på slänter, i skydd av buskar och växtlighet som tillåtits ta över hela terrängen. Där tillbringade jag tid, så länge att jag glömde bort var jag befann mig, hur jag skulle hitta tillbaka. Om jag skulle: om det inte var så att jag hade hittat, genom att gå bort. Att leva det kursiva. Jag behöver inte heller gå långt för att gå vilse, med mitt dåliga lokalsinne.

Utöver essäer om egna försvinnande, teorier, och resonemang kring konst, delger Solnit porträtt av människor som på något sätt delar hennes uppfattning, både från sin egen släkt och annorstädes. Det är ett skrivande som är mer gränslöst än gränsöverskridande: det är makligt utfört, men också tålmodigt och precist. Hon skriver både skarpt och poetiskt: ”Vissa saker har vi bara så länge de är förlorade, vissa saker är inte förlorade så länge de förblir avlägsna.”

Utan att nämna Rilke är hon ute i liknande ärende, för Rilkes ord att ”det är och förblir ett oändligt avstånd även mellan människor som står varandra nära” (Mirjam Tuominens översättning) fungerar också på Rebecca Solnit. Hon berättar om några kvinnor som korsar gränsen – go native, som det hette – ett vidrigt öde, som jag uppfattade det från westernfilmerna; här avstår de frivilligt från civilisationen för att leva bland irokeser, comanches, senecaindianer: de lever i övergångar, visar Solnit, och hade kanske bättre möjligheter där, i synnerhet som kvinnor på 1700- och 1800-talet.

Delvis i anslutning till detta skriver Solnit om countrymusiken, den förtalade genren som hon försöker ge upprättelse, med fina resonemang kring låtar som ”Long Black Veil” och andra mordballader. Hon gör också en fin tolkning av Hitchcocks Vertigo/Studie i brott, bland annat genom att jämföra den med Fitzgeralds Den store Gatsby.

Det fanns för mig som barn också en befrielse i att få ha fel. Att leva i ovisshet, i ett förstadium till missförstånd. Världen var rikare då, mer vidsträckt. Sedan kom de dumma lärarna och sabbade allt, med sina kunskaper i biologi och språk. Det var en lyckligare tid när jag visste utan att veta vad jag höll på med. Allt var fantasi, och på ren norrländska – otrasigt.

Solnit använder den gamle amerikanske krigsministern Donald Rumsfeld – här endast kallad ”blodsugaren” – berömda utsaga om kontingensen: ”Det finns kända vissheter. Detta är saker som vi vet att vi vet. Det finns kända ovissheter. Det vill säga att det finns saker som vi vet att vi inte vet. Men så finns det också okända ovissheter, de saker som vi inte vet att vi inte vet.” Som Solnit också påpekar glömde blodsugaren bort det kanske viktigaste: det vi inte vet att vi vet, alltså det som skulle kunna vara tillgängligt om vi bara brydde oss om det, försökte nå det. Solnits bok är i bästa mening ett försök att sträcka sig efter den där ovissa kunskapen, som vi har eller borde ha.

Det här är förstås en fantastisk bok, på många sätt: den argumenterar varsamt, berikar, öppnar för idéer, uppslag. Det är fruktbart att läsa den som just en handbok, som att den skänker impulser att ge sig iväg, in i det vilsna/förlorade, att bli inspirerad till spännande upptäckter. Och finna tomrummen, saknaderna.

(Målning Gunnar Gauffin.)