Prometheus (Unbound)

Hitchcock lyckades skrämma amerikanska kvinnor med sin film Psycho så övertygande att de inte vågade duscha på flera veckor, och Ridley Scott fick åtminstone mig att vägra äta spaghetti i flera månader efter att jag sett Alien. Något liknande kan nog inte Prometheus orsaka, även om här finns ett groteskt utfört kejsarsnitt, som nog kan spä på en och annan förlossningsfobikers rädsla för det naturvetenskapliga experiment som går under namnet barnafödsel.

Att Mary Shelleys roman Frankenstein har undertiteln ”Den moderne Prometheus” verkar manusförfattarna Jon Spaihts och Damon Lindelof ha tagit fasta på. Nu är visserligen manuset till Prometheus mest en belastning, en andlig barlast som Ridley Scott gnuggar sina visuella idéer mot, ibland med smått krystade resultat.

Av de hittills fyra filmerna i serien är den första från 1979 en klar favorit: en enkel skräckfilm i rymden, med ett monster som enkelt passerar genrens alla seriemördare i påhittighet och elakhet, för att inte tala om effektivitet. Den här nya filmen flirtar fritt med den gamla, i nostalgiska hintar, med scener som upprepas, karaktärer som är identiska, och så vidare. Nu finns dock åtskilligt mycket mer av allt att berätta, som själva frågan om livets ursprung och vem som har skapat människan, och Scott vill gärna bygga upp en mytologi som ska sträcka sig över minst en film till, kanske med förutsättningar att låta serien fortsätta i oändlighet. Fast mest verkar han vilja göra en film som är lika symboltyngd som Kubricks 2001, och då tenderar hans försök att bli löjligt hovsam.

Anspelningarna till Frankenstein finns i hur filmen förhåller sig till skapandet av liv, födande och föräldraskap, en tematik romanen uppehåller sig vid. Precis som i romanen heter den kvinnliga huvudpersonen Elizabeth, och även här finns en slags bröllopsnatt med ganska katastrofal utgång. Här kallas skaparna av monstret för ”ingenjörer”, något av halvtitaner från rymden.

En av Percy Bysshe Shelleys fantasmer till röster i versdramat ”Prometheus Unbound” verkar också ha influerat filmen:

                            ”Be thy swift mischiefs sent
   To blast mankind, from yon etherial tower.

        Let thy malignant spirit move

        In darkness over those I love:

        On me and mine I imprecate

        The utmost torture of thy hate

And thus devote to sleepless agony

This undeclining head while thou must reign on high.”

Det här är för lite skräckfilm, för mycket filosofi, ett ämne som inte riktigt gör sig på film, hur mycket pengar som än spenderas på fiffig teknik. Jag saknar också det gamla bedagade rymdskeppet Nostromo från första filmen, där själva skeppet till bristningsgränsen svettades i lojalitet med sina stackars resenärer. Här är det lite för polerat, lite för kliniskt. För annars är ju hela Alien-estetiken oslagbart vacker med sina organiska maskinella trädgårdar i olika nyanser av ljuvligt svart, och då blir manuset här mest ett störande inslag, med sina idéer om vem som har skapat vem och varför, som om det verkligen spelade någon roll. De nyandliga diskussionerna blir som en konstgjord andning utförd på någon som klarar sig utan den hjälpen.

Att filmen kostat drygt tio gånger så mycket som originalfilmen betyder inte att den har blivit bättre. På slutet är det några scener som hastas förbi snabbt, när en av ingenjörerna är på väg mot jorden för att släppa loss en Alien-farsot (oroa dig inte, det här utspelas inte förrän 2093). En del av karaktärerna, som Vickers, är inte heller tillräckligt förklarade.

Även om Noomi Rapace är snudd på överdjävligt bra i rollen som räddare – de verkar ha väckt Greta Garbos talpedagog ur hypersömnen – så är Michael Fassbender den som räddar filmen, som vitsig och mordisk robot, under namnet David (The Robot Who Fell to Earth?). I en scen luktar han på lite Alien-gegga, och rynkar på näsan, liksom för att visa att han är en robot tillverkad för att likna människan så exakt som möjligt. Däremot förstår jag inte varför man har gammelmansminkat Guy Pearce som den obligatoriska galna åldringen på jakt efter evigt liv.