Marialucia, Elisabeth Berchtold

Ylva Westerlunds teckning av en naken korsning mellan hondjävul och Medusa hälsar läsaren – ”HEJ” – på omslaget till Elisabeth Berchtolds diktsamling marialucia. Det är en lyckad illustration till innehållet, dikter om kvinnan och kvinnokroppen.

Det är också ett välkommet etikettsbrott mot Norstedts annars konforma omslag till sina svenska poeter, i en stil som varit identisk sedan 90-talet. Debutanten Berchtold är också en poet som gärna bryter mot etiketten, i dikter som bejakar det opassande.

Det brukade sägas förr att det fanns blott två kvinnoroller – horan och madonnan. Och nu – en? I alla fall visar den här boken ett försök att bredda det snäva i begreppet, genom att utmana det konventionellt kvinnliga, där Eurydike i underjorden leder en armé råttor som leder ned en man, typ Orfeus, som får genomgå könsbyte till en kaninråtta. Sagans förvandlingstematik fortsätter sedan verka i boken.

Det här är rejält nerskitad poesi, med spott, svart snö, piss, defekta varor: en slags uppfuckade barnramsor, som även spelar med i det visuella, i skrivmaskinsimitationen, där okynniga mellanslag stör, liksom redundanta feltryckningar: ”gkräs”. En barnbok som styr åt fanders, liksom.

Allt är inte helt idealiskt: en lång svit om rosor känns tillkämpad i sina ordlekar och utforskande av dubbeltydigheter. Det fungerar bättre i de korta upproriska texterna där meningen inte är glasklar, utan otydligt kryptisk, snarare. Det är mer varierande, och där ger sig Berchtold in på något som jag upplever inte bara som nytt, utan också som något väsentligt. Genom sitt sätt att skriva åstadkommer hon även nya betoningar, en udda rytm åt dikterna.

Det renodlat poetiska finns bara i antydningar, som när hon i sviten om Maria närmar sig traditionell kärleksdikt:

”handen armen ringlar Eldröd röd av eld Lavaröd Svartröd lysande

och den smaken som svartvinbärsskum i munnen

Skummar Du jag Saftar sig

Glänser tungan mot

Skummar i mig, fradgar djuprosalila ,du

Kyss mig din hand ,arm

i kyssarnas land”.

Den här minst sagt jäderlundska bilden sabbas snart av ett spel som går överstyr när Maria blir havande – med framtida löften.

Därför, bland annat, är det här en bok som har förutsättningar att glädja läsaren: det är starkt, positivt, och ofta mycket lovande.