En fördämning mot Stilla havet, Marguerite Duras

En forskningsuppgift för den eventuella framtidens eventuella litteraturforskare är kanske att studera vilka enskilda författarskap som hade störst inflytande på svenska författare kring sekelskiftet 1900-2000. Skulle de komma fram till andra namn än Jorge Luis Borges och Marguerite Duras fick jag nog fälla en förvånad suck, i den mån jag tillåts snegla åt framtiden.

Att det då är just Modernista som på senare tid tagit över Duras svenska utgivning känns mer än logiskt och följdriktigt, då så många av de författare som debuterat här skriver i en stark Duras-tradition. Speciellt killar och tjejer med litterära ambitioner som ligger bortanför den tradiga Kerouac-traditionen ska utgå från de här två namnen: speciellt med tanke på att de skriver i det kortare formatet, det som lämpar sig bäst för omläsning.

Det är också litteratur som blir oumbärlig på riktigt, där böckerna utplånar tidigare intryck. Duras genombrottsroman En fördämning mot Stilla havet är från 1950, och har tidigare funnits i en översättning från 1985, signerad Marianne Lindström – det är också den som har använts här: det är en fin översättning, även om man kan bli fundersam på vissa idiom, som ”på nykter kaluv”. Hanna Nordenhök, en av Sveriges många Duras-inspirerade författare, har skrivit ett initierat förord, där inlevelsen dikterat, men också omdömet fått några ord med i laget.

För jag tror – tror på det där sättet som ändå innebär något utöver det futtiga i att ”veta” – att man absolut blir en bättre läsare av att läsa just Duras. Möjligen ingen bättre människa – men en klart bättre läsare. Hon är kritikernas gunstling, och nog finns det substans i den kritiska poesi Nordenhök skriver i förordet.

Duras skriver i cirklar. För henne är barndomen ingen avslutad erfarenhet, inget låst rum. Det är mer av en bearbetad händelse, en händelse som existerar, fortplantar sig i nuet, vidareutvecklas; en erfarenhet som finns bara i det skrivna, när det skrivs – en skapad barndom, en upplevelse som ständigt blir. Duras skapar.

Det handlar om Suzanne, jämnårig med författaren när det utspelar sig 1931 (sexton-sjutton), och brorsan Joseph, några år äldre. Och så modern – den sängliggande, möjligen deprimerade modern. Men Marguerite Duras blir själv modern, till sig själv, till dottern-som-är-Marguerite, Suzanne. Den incestuösa laddningen är hård, där det också går ut på att kvarhålla ungdomen – en besvärjande akt, där författaren blickar med skamlöst nostalgiska ögon mot det förflutna, mot det förflutna som inte är dött helt enkelt därför att det inte ens är förflutet, med William Faulkners ord.

I senare böcker ska Duras skriva mer avskalat: här är fokus inte lika hårt hållet, och jag har väl aldrig heller haft just den här som någon personlig favorit. Givetvis äger den sitt berättigande, men det känns så förringande att enbart se den som en förstudie till kommande storverk i det mindre formatet. Att läsa den på sina egna villkor är väl det minsta man kan begära, och då framstår något vackert och smärtfullt, i den ömsinta närheten i syskonförhållandet. Men nog är det fortfarande för mycket handling.

Att tänka bort Marguerite Duras låter sig inte göras: det här är en röst som bara finns i ens medvetande, eller inte. Men det här gäller ju alla riktiga författare, invänder du då – ja, men det är något som har med nödvändigheten att göra. Det här är skrivet utan förlagor och utan egentlig inspiration: att läsa Duras tätt inpå att ha läst Clarice Lispector är svindlande, då båda arbetar så intensivt med att utforska ny terräng estetiskt, att alltså göra något ingen annan har gett sig in på. Här finns inget annat att mäta sig mot: det är skrivet utanför konkurrens, utanför behärskning och utanför kontroll.

Det är sensationellt bra, även om man kan invända mot en del i boken, att vissa partier är för omfattande – som broderns långa monolog. Samtidigt finns där något som är unikt för den här boken, men som senare blir Duras själva signum: sättet att skriva sexualiteten. Att inte skriva det som en metod, utan mer som att skriva det som ett begär. Skillnaden är att – oavsett vad de flesta säger – nästan all litteratur som brukar kallas för ”erotisk” egentligen är pornografisk.

Duras skriver egentligen inte (om) sex: hon skriver (om) begär. Medan många andra författare inte kan låta bli att skildra sex som om de avsiktligen ställde upp i den årliga Bad Sex Award-tävlingen.

Här finns åtskilligt av kärvhet och råhet när hon skildrar hur dottern uppvaktas av den tafatte Jo, som vill gifta sig med henne, och kastar dyra presenter efter henne, den otacksamma Suzanne – för henne är männen helt utbytbara. Alkoholen förstärker känslorna, hur svaga eller starka de än är verkar de inte kunna följa några andra riktningar än de förutbestämda. Melankolin, begäret och rädslan bildar hörnpelarna i berättartriangeln.

Suzanne är tonårstrulig, elak och stingslig. Fadern är frånvarande, men modern likaså, mestadels. Lämnad vind för våg gör hon allt för att hålla ledan på avstånd: det är som om likgiltigheten kämpar mot vreden inom henne. Fördämningen från titeln finns nog mest inom familjen. Liksom sprickorna.

Att böcker är självbiografiska – eller inte. Ja, rentav privata – skulle det vara ett problem? Jag finner inget problem i att Duras skriver det självupplevda. Hon skriver också in en ganska frän kritik av kolonialisternas osmakliga och inbilska förmåga att alltid hitta den självklara rätten att bete sig förkastligt. Och moderns apati får delvis en förklaring i ett långt brev i slutet, kanske lite otympligt infört i berättandet.

Är Duras en författarnas författare? Ja, eftersom – som jag sa – så många influeras, fortfarande. Läsare vill ha författare som man omedelbart kan identifiera en intrig, där karaktärer beter sig på det förväntade sättet. Duras figurer dricker för mycket – de agerar konstigt och väljer fel i situationer som uppstår. De är inga figurer man kan känna för eller tycka synd om eller ens tycka om. Men framför allt tror jag att läsare har svårt för att Duras sätt att skriva är – fortfarande, flera generationer senare – så exotiskt, och omöjligt att pricka in på någon specifik genre eller som går att hitta en enkel läsart till.

Hennes stil är ytterst kategorisk: här lämnas inget utrymme för kompromisser eller invändningar. Rösten är stark, och inte särskilt behaglig. Hon var 36 år gammal när boken utkom, det är hennes tredje bok. Är hon min favoritförfattare? Dumskalle, jag har inga favoritförfattare – jag har favoritböcker. Åtskilliga av dem är skrivna av Marguerite Duras.