Huliganer på och utanför planen

Länge hade jag för vana att rutinmässigt avfärda DN:krönikören Johan Croneman som en gaphals som driver sina teser så hårt att det bara blir löjeväckande, men ibland tycker jag att han har en poäng. Som i dag, när han skriver i sportbilagan om NHL-slutspelet, och att spelarna efter avslutad serie inte gjorde som i det svenska slutspelet - där förlorarna snabbt skyndade sig in i omklädningsrummet, utan att ens snegla åt vinnarna. Nej, här tackade man för kampen, med att ta varandra i hand, prata med varandra. Det som alltså är otänkbart i Sverige.

Här har det ältats den usla läktarkulturen, där man länge stött och blött frågan hur huliganismen ska bli ett mindre problem. Jag tror det är mindre huliganism i NHL, och det har säkert andra orsaker än enbart spelarnas och ledarnas beteende - det finns andra kanaler för våldsamma män i USA - men nog skulle det vara hedersamt om ledare och spelare till att börja med kunde sluta vara så infernaliskt dåliga förlorare. Det skulle åtminstone inför fansen avbryta den kultur där det är legitimt att hata.

Den vanligaste reaktionen när laget förlorar är att det var domaren som saboterade det egna lagets möjligheter att vinna matchen, ett resonemang som är särskilt korkat när laget förlorat med 0-1 eller liknande - alltså inte klarat av att göra något mål själva. Till exempel borde Brynäs ha lämnat tillbaka sina guldmedaljer i år, då deras vinst föregicks av osportsligt uppförande, med domargnäll och en massa filmningar i varje match - Skellefteå spelade mycket mer renhårigt. Brynäs må ha vunnit medaljerna, men de är ett skitlag, och de som håller på laget ska bara skämmas och tala tyst om hur det gick till.

För några år sedan var det några uppmärksammade fall med fotbollsdomare som blev måltavlor för publikens vansinniga ursinne, och några domare slutade helt döma fotboll efter att ha blivit hotade till livet och fått livsfarliga projektiler kastade mot sig. Det finns ett samband med hur ledare och spelare behandlar domarna, när de oupphörligt håller på att ifrågasätta domslut och skrika och peka mot domarna, i (miss)uppfattningen att det ger tuffhetskredd. Om det någon gång är befogat om att tala om att sopa framför sin egen dörr, så är det väl här. Först när lagen själva börjar uppföra sig med ett minimum av värdighet kan de börja diskutera hur huliganismen ska hejdas.