Läsplattor? I DN har det varit några artiklar om Sollentuna, som ersätter traditionella läromedel (läroböcker) med surfplattor. Det finns också andra skolor som förespråkar total digitalisering. Pedagogikgurun i min nuvarande vistelseort, Thomas Kroksmark, tycker förstås att det här är en lysande idé - därför att det är "roligt". Nåja. Det må så vara att det är ärkekonservativt att tycka att pennan är en fin uppfinning - det finns ju forskning på att koncentrationen inte är lika hög om man blänger mot en skärm som om man lyssnar med en penna i handen. Det är också bra för minnet att utföra den motoriska rörelsen med handen som för pennan mot pappret. Men ett starkare argument är nog att jag aldrig har sett någon bra läsare som inte har lärt sig läsa på papper först. Alla som kastar sig över skärmen utan att låta blicken passera böcker - ja, tidningar också, tryckta på papper - blir slarviga översiktliga läsare. Det är tidsödande att bli läsare, att bli läsare på riktigt alltså, och inte bara en avkodare. Vår kommun har skolpolitiker som tyckte det var en bra idé att utrusta eleverna med bärbara datorer, utan att fatta att man på gymnasiet läser ofantliga mängder text, en läsning som inte låter sig göras på dataskärmar. Möjligen på läsplattor, men så långt orkade de inte tänka. Följden är ökad stress - och jag må bli förlåten om jag trampar någon feminist på tårna här, men det där snacket om att kvinnor kan göra många saker i taget - nä, det där är bara en myt. Det blir många saker gjorda på ett halvdant sätt, och likadant är det om du samtidigt som du skriver din uppsats lyssnar på spotify och snabbläser några artiklar och snabbskriver lite på twitter och kollar e-posten och uppdaterar något på facebook och skriver en kommentar på någons blogg och när du återvänder till din uppsats saknar den lik förbannat en god struktur, för du har slösat din kraft på att hålla för många bollar i luften. (Den här Lia Ices-videon hittade jag förresten innan jag skrev det här, ha!)
så att ta paus i uppsatsskrivandet för att läsa din blogg... det var inte ok? Nä, du har rätt: nu är strukturen helt trasig!
SvaraRaderaNu talar jag utifrån uppsatsskrivarens perspektiv, och inte så som du från lärarens – bedömarens -, där elevresultatet mycket väl ibland kan tolkas som ett resultat av något som det inte är, utan bara önskas vara för att göra verkligheten mer uthärdlig ... eller, nått.
SvaraRaderaSamtidigt kan eleven överskatta sin uppsats förmågor, eller övervärdera vissa egenskaper hos texten - som för ett läsvant öga upplevs rätt infantila. Så det är inte för att förringa lärarperspektivet som jag inleder som jag gör, utan för att visa på den dubbla identitet upplevelsen har. Och nog känner jag till att du har varit elev, även om det var på en tid då den teknologiska utvecklingen inte var lika långt framskriden som i dagsläget, men eftersom jag följer din blogg vet jag att du ändå är en aktiv skribent, och därför konfronteras med teknikens påverkan på texten - dessvärre utifrån fel ålder.
Jag måste faktiskt fråga varför att lyssna på spotify skulle kunna gyttra till uppsatsen? Så till vida man inte aktivt måste växla och byta låtar så finns ju musiken i bakgrunden, kanske som en tankeväckande film som rinner genom huvudet. Och eftersom studiemusiken oftast är bekant musik, musik som inte förväntas förvåna, utan invagga en i en förtrolighet, eller sinnesstämning som man låter associera med en själv – blir man inte störd av den.
Samtidigt förstår jag inte riktigt varför de övriga internetsysselsättningarna skulle påverka uppsatsen i en så negativ riktning som du påstår. Visst, mycket av det som sker på internet är av föga intellektuellt värde – men allt behöver inte vara det heller: hjärnan måste växla! Och i övrigt är nog snarast så att det som vid ett första påseende inte framstår som något intellektuellt kan ha direkt avgörande betydelse för det intellektuella resonemanget! Jag vet i alla fall att vår käre Horace påstår sig komma på lösningar när han tränar på friskis och svettis, och i hans senaste fragmentsamling avfärdar han ju direkt det enstöriga tankearbetet som något i verkligheten inte gångbart – om det inte gäller sånt som relativitetsteorin.
Det som dessa internetbaserade kommunikationsformer däremot kan påverka med negativt utkast är det individuella studerandet: men vid uppsatsskrivandet förväntas man väl ändå sitta på den mesta, relevanta kunskapen redan. Eller att man simultant förvärvar sig den – som tillexempel vid en textanalys. Men då är man ju så fullständigt upptagen av den sysselsättningen att det är en ansträngning att ta sig därifrån.
Och, att ha kurslitteraturen på läsplattor var väl inte för att man skulle anteckna på dem? Som jag förstått, och vid det gymnasium som jag går på skriver vi fortfarande med de av politiker påstått anakronistiska pennorna, i de påstått anakronistiska kollegieblocken. Den digitaliserade kurslitteraturen äger främst i ett avseende en enorm förmån: den kan läsas även om man glömde böckerna i skåpet, tja … eftersom där inte fanns några att glömma. Sen blir det ju inte så förbannat tungt, och, ur en miljömässigt har jag hört att det ska vara fördelaktigt om man läser mer än 700 sidor om året – vi där jag går gör i alla fall det, definitivt! I och för sig anser jag att den ideella lösningen är att kombinera både de digitala och fysiska upplagorna av litteraturen – så har vi tillexempel på matten.
För övrigt måste jag tillstå att jag inte alls har några problem med att läsa längre texter på en läsplatta, där förlorar man endast den affektiva delen som uppstår genom pappersprassel, pappersdoft, pappersbläddring, papperstyngd, all denna papprets ljuvlighet som man nostalgiskt kommer minnas – och hånas för av sin oförstående kommande samtid.
Tja, nu är det i och för sig inte läsplattor utan ipads, men det är ju typ samma sak.
Och hoppas inte det blir några problem att läsa denna onödigt långa, babbliga kommentar trots att det förmodligen sker på en skärm.
J, det var långt, jag vet inte vad jag ska säga? Kombination är väl alltid bäst: att vara eklektisk, eller något.
SvaraRaderaDet är möjligt att det går att lyssna på musik medan man göra något annat - men det känns orättvist mot musiken. Beror kanske på vad det är för musik, men om en artist har lagt ned sin själ - typ - då är det oartigt att inte lyssna med full uppmärksamhet.