kleist – slutet, Peter Handberg

Författaren Heinrich von Kleist begick självmord vid Wannsee-sjön i Berlin 21 november 1811, efter att först ha skjutit väninnan Henriette. Förmodligen är det därför förlaget Modernista satsar stort nu på Kleist, med två finfina böcker, försenade av tryckeriet (antar jag). Dels Horace Engdahls översättningar av fyra pjäser, och en återutgivning av Peter Handbergs märkliga bok kleist – slutet, som ursprungligen utgavs av Vertigo 1999.

En märklig bok – ja, för den består uteslutande av dokument rörande den här märklige människan, där dopattesten inleder – Bernd Heinrich Wilhelm får den lille gossen heta – och vad som följer är minnesanteckningar, brev, protokoll, notiser, allt utgörande en dokumentär av sällsam art. Handberg fungerar som översättare och diskret interlokutör, med försiktiga fotnoter. Konturen av en människa ges av andras omdömen, men också av rikliga utdrag ur Kleists egna brev.

Den tyska romantiken är nästan överdrivet overkligt mångsidig. Även om man bortser från sentida upplysare som Goethe och Schiller, återstår några av poesins största storheter, med alla språk inräknade – Hoffmann, Hölderlin, Novalis (som Penelope Fitzgerald skrivit en fin roman om, The Blue Flower), Tieck, Brentano, och icke att förglömma de poetiska filosoferna (i lika hög grad som poeterna var filosofiska) – Jean-Paul, Lichtenberg, Schopenhauer, Hegel, bröderna Schlegel, Schleriermacher, Kant, Fichte. Åtskilliga av dessa figurerar här – däribland Goethes njugga omdöme av Kleist makalöst makabra pjäs Penthesilea. Men Goethe var, som så ofta gentemot sina yngre kolleger, ambivalent: han missade sällan storheten, men inte heller tillfället att pika dem för att talangen missbrukades på just makabra ämnen.

Handberg har alltså samlat ihop intrycken, iordningsställt en fin och nödvändig bok som ger en gedigen och genuin bild av Kleist, en författare som det alltid finns all anledning att återvända till. Noveller som ”Michael Kohlhaas” (som Kafka var helt besatt av) och ”Markisinnan von O” är helt fantastiska.

Som människa var Kleist komplex. Han blev militär och befäl redan som fjortonåring, och genomgick senare en kris som inte enbart var av vetenskaplig karaktär, där han började med att ifrågasätta den etablerade vetenskapliga sanningen. Till det problematiska hör att Kleist i vissa avseenden var motsatsen till narcissist. Han såg problem hos sig själv, inledde granskningen av världen med det egna, samtidigt som han var överspänd och hade stark självkänsla. Han hamnade i fängelse, anklagad för spioneri.

Till frågan om hur vetandet ska förstås finns en viktig ledtråd hos hans ifrågasättande. Hur ska man veta säkert, och hur ska man veta vad man vet? Här leder Kleists tänkande in i kontingensen, det som är lika förbundet med tvivel som visshet, där sanningen har lagt sig kind mot kind med ett versalt KANSKE. ”Utan tvivel är man inte klok”, som Tage Danielson formulerade det.

De tvärsäkra människorna är skitfarliga, för de har skådat ljuset, de vet. De sätter punkt efter varje påstående, i stället för de mer fertila skiljetecknen …

Man kan håna romantikerna för mycket, men inte för en oförmåga att uttrycka sina själsliga kval. Självmordets skugga är lång i Kleists fall, och relativt tidigt talar han om livsvillkorens förgänglighet: ”Livet är endast värt något när vi inte hyser någon aktning för det. Föraktligt är det när vi inte kan ta lätt på det, och blott den kan göra det till något stort som med lätthet och glädje kan kasta det ifrån sig”, skriver han drygt tio år innan han ändar sitt liv med en kula i munnen.

Önskedrömmen för hans skrivande är att nå fram till ett nytt språkligt ideal, som givetvis innefattar känslan i sin renaste essens. 1806 skriver han: ”Hur ska jag bära mig åt för att i ett brev få något så bräckligt, som en tanke är, att framstå tydligt? Ja, om man kunde skriva tårar – då kanske”. Brevväxlingen mellan honom och Henriette är närmast en tävling i att uttrycka sig exatiskt och överjordiskt, innan de rör sig mot en gemensam död, som Kleist kallar för ”munter”.

Handbergs bok, som alltså är ett kompilat i fragment och citat, är som sagt ett viktigt dokument, en bok som inte riktigt ger oss en förnöjd säkerställd bild av originalet Heinrich von Kleist, men väcker den suggestiva nyfikenheten.