Frida (+ Diego)

Det är inte lätt att heta Diego Rivera dessa dagar, då all uppmärksamhet, så gott som, riktas mot hustrun Frida Kahlo. Som den gemensamma utställningen i Göteborg: inte säger jag att vi ska åka dit och se något annat än "Frida Kahlo-utställningen". Så jag skäms, och förtydligar hastigt: "... och Diego Rivera". Så när jag står i biljettkassan efter att ha traskat i den dygnsura stora famn som går under namnet "Göteborgsväder", tvångstänker jag, "Jag måste måste komma ihåg och säga 'två till Frida Kahlo och Diego Rivera", så många gånger att jag blir så tokig att jag sätter den blå pricken i pannan (man får förmodligen inte göra så). Sedan river jag ändå av Rivera-rummet med ett skutt, för att jag vill förtrollas så länge som möjligt av Frida Kahlos smärtsamt vackra självporträtt, däribland tre-fyra riktiga favoriter, och likaså av några skisser och kollage och brevutdrag och fotografier, där hon liksom en del skådespelare av sämre rang alltid har ett enda ansiktsuttryck - i det här fallet högdragen men behärskad vrede, stolthet balanserad på en stålbalk några meter över pinan. Allra mest gillar jag självporträttet med apor, från 1943, i hennes vita dräkt med de fyra gynnarna, som antingen kan uppfattas som beskyddande vänner eller som hånfulla fiender. Apornas långa armar och svansar ömsom omfamnar och smeker - och ömsom snärjer och stryper. Och konstnärens blick - objektets blick - förstenar.