Blue Nights, Joan Didion

För ett par år sedan var kulturkoftorna till sig i trasorna när Joan Didions sorgearbete Ett år av magiskt tänkande kom på svenska, lyckliga över att få upptäcka en sprillans ny författare. Men hon var redan då över sjuttio år gammal, och att ge henne epitet av ny bekantskap var bara kränkande – men det är en ganska vanlig process, att den som i förstone får stämpeln av icke seriös och inte tillräckligt fin författare kan bli godkänd-stämplad när hon blir tillräckligt gammal, om hon visat prov på tillräckligt ihärdigt arbete. För på 80-talet, när jag började läsa henne, rynkade mina mer belästa gelikar på näsan, där de gick med denna kroppsdel sinnligt nedkörd i sina Harold Brodkey-pockets. För Didion var mer respekterad än ansedd.

Blue Nights är en fortsättning på Didions exempellöst framgångsrika självbiografi, där hon skildrade tillvaron som änka, efter makens död. Här är det dottern som dör, mindre än två år efter maken, och Didion reflekterar stillsamt och stilfullt om föräldraskapet, om sjukdomen, om döendet, om åldrandet, där hon försöker kämpa emot så gott det går.

Hon försöker vägra bli gammal. Det är inte svårt att sympatisera med henne. För vi gillar de gamla – men bara på håll. ”Kom inte nära”, säger vi, för vi vet nog att ni är rynkiga bakom de där föryngringsansträngningarna, oavsett om det är smink eller transplantationer eller operationer. Därför så gott som inga åldringar i media, på film eller i tv-serier, eller på fotografier överhuvudtaget.

De blå nätterna är de långa kvällarna (glöm inte titelns dubbeltydighet på svenska: när den kommer på svenska nästa år heter den Blå skymning), löftesrika men också innehållande en varning, den olycksbådande stunden. ”This was never supposed to happen”, säger Didion lakoniskt, och låter det fungera som en formel för tillvaron: det var inte meningen, men det hände.

Och som en andra nyckelformulering läser jag: ”How could I have missed what was so clearly there to be seen?” Så här rakt på sak skriver hon – pregnant, kärnfullt, osentimentalt. Det dåliga samvetet: har hon varit en dålig förälder? Själva huvudfrågan, den viktigaste – är vi inte alla dåliga föräldrar? Jo, på samma sätt som vi är ofullgångna som människor, att vi aldrig blir färdiga, aldrig kan slå oss till ro med något vi tar oss för.

Hon anklagar sig själv för att ha slarvat, inte varit tillräckligt uppmärksam. Dottern diagnostiseras med borderlinesymptom, och mamman – Joan – vet inte vad hon ska ta sig till. Rörande skriver hon om den första tiden som mor – dottern, Quintana är adopterad – och hur handfallen hon är, något alla föräldrar nog känner igen sig i. Hur fan gör man?

Och Didion rör sig i minnet, samlar på sig relikter, i ett tröstlöst sökande efter mening och sammanhang i den stora sorg hon vistas i. ”Memories are what you no longer want to remember.” Så sant, så sorgligt, och så nödvändigt. Hennes bok handlar mycket om att vårda barnets integritet, om att låta barnet förbli barn, där man kan se hennes resonemang som ett inlägg i debatten om överbeskyddande curlingföräldrars ängsliga projekt i att aldrig släppa taget om sina barn, där de till och med följer med utan följa med dem och hjälper dem med bestyren på universiteten och sitter med på anställningsintervjuer.

Omslaget till den här amerikanska utgåvan är stilren, med författarnamnet i en mörkblå ton, där två bokstäver lyser lite ljusare. Först efter en stund ser jag att de två bokstäver som lyfts ut – sista konsonanten i ”JOAN” och sista vokalen i ”DIDION” – bildar ordet ”NO”, det nej som jag läser som bokens viktiga bidrag till hur man ska förhålla sig till livet. Didions nej blir dess undertitel, och som sådan fungerar den helt ok.