Sidor

7 dec. 2011

Epifanier, James Joyce

Epifanier: vad fan är det? Kanske det är som med Emil i Lönnebergas förhållningssätt till sina hyss, att det vet man först efteråt …

Ansvarig för att ordet ingår i de flesta någorlunda litterärt bildades vokabulär är givetvis James Joyce. Ellerströms förlag har nu gett ut hans samlade, 40 stycken Epifanier, i Jonas Ellerströms översättning, med förord och kommentarer, till en nätt bok i serien ”element”, där man tidigare bland annat gett ut H.P. Lovecrafts Anteckningsbok, vilken också den utgjorde förberedelsematerial för de skönlitterära alstren. För nog ska Joyces lilla samling betraktelser mest läsas som förstudier till saker han senare skulle skriva om.

Men inte enbart, menar Ellerström. Många av skisserna härrör från Joyces tid som poet – påtagligt många stora romanförfattare är misslyckade poeter, vilken säger en hel del … om något … Joyce kallar dem i romanutkastet Stephen Hero för ”flyktiga och ömtåliga ögonblick”, och så långt är jag nog med.

Det är situationer som ligger nära prosadiktens förmåga att med få ord placera en händelse mer utanför än i ett sammanhang: i enskildheten. Men också i misstaget, i missförståndet, i missuppfattning: några av epifanierna är komiska felhörningar.

Avgörande ögonblick, men vad pekas ut? Vari ligger det stora eller storslagna i dessa försiktiga stunder? Händelserna må vara diskreta, och svåra att uppfatta, i ett växelspel mellan ”aha” och ”jaha”. När något går snett blir världen annorlunda, kanske rentav osäkrare, något att frukta.

Upptäckterna blottlägger inga stora sanningar eller djupa filosofiska insikter. Men som påminnelse om vad konst är: det där oväntade, förvandlingen – ja, rentav transcendentala tillfällen. Där Joyce gjorde sitt bästa för att erövra begreppet från religionens gudomliga uppenbarelse (epiphany syftar på trettondagen, då tre kloka gubbar fick se Jesusbarnet), och man får väl säga att han lyckades – nu har litteraturen verkligen slagit klorna i ordet (alltifrån Kjell Espmark om Gyllenstens epifanier till Niklas Schiöler om Tranströmers, till exempel).

Förvisso kan man väl se Joyces insats som banbrytande, att han är inne på en intressant tanke som säger väsentliga saker om konstens väsen överhuvudtaget – dess förmåga att överrumpla – men också att i stort sett det alldagliga bereds lika stor plats som det märkvärdiga i samlingen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.