Wow! Wow! Wow! Wow! Wow! Wow! Wow! Wow! Unbelievable!

Att det kommer en ny skiva med Kate Bush bara sex år efter den förra, ”Aerial”, är sensationellt goda nyheter. Men det ännu mer sensationella är hur fruktansvärt bra den är. ”50 Words for Snow” är en temaskiva om vintern, om snö, och jag har aldrig hört dess like.

Den som förväntar sig normala poplåtar blir nog besviken. Av skivans totalt sju låtar är det bara två som beter sig någorlunda i den riktningen: den ena handlar om att vara kär i en yeti, i snömannen, och den andra om namngivandet av snö, där skådespelaren Stephen Fry med dramatisk röst radar upp femtio stycken förslag. Så att påstå att det är popmusik som utmanar normalitetsbegreppet är ingen överdrift.

Resten av låtarna bygger på pianospel, där de övriga musikanterna är så diskreta och följsamma att deras insatser knappt ger avtryck. När ett försiktigt trumspel ger sig till känna halvvägs in i den andra låten, vill man nästan ställa sig upp och hyssja åt den försynta batteristen: exakt så precis är koncentrationen och närvaron i musiken.

Kate Bush har alltid varit handlöst förälskad i det teatraliska, men till skillnad från majoriteten av sina efterföljare, alla dessa Amosar och Spektors och Florencos, är det en besvarad kärlek. Här sjunger hon om en kvinna som ligger med en snögubbe, utan att förklara om kvinnan är psykotisk eller om hon är ett barn: båda tolkningarna är möjliga. Följden blir en viss besvikelse över kylan i omfamningen, och att lakanen blir blöta. Det här är bara en av Bushs vågade berättelser om ovanlig kärlek, där hon tidigare har skrivit om kvinnor som förälskar sig i Houdini, i ett spädbarn, i Hitler – och vem minns inte Mrs Bartolozzis förälskelse i sin nya tvättmaskin från förra skivan?

På skivans första låt sjunger den trettonårige sonen Bertie merparten, och även om det brukar vara en dålig idé att låta sina barn medverka på skivor, blir det här en kuslig relation mellan moder och son, där rädslan ekar av den iskalla spökrösten i ”Wuthering Heights”, där Catherine vände sig mot Heathcliff i en lika dramatisk sångtext som den blir här: ”Now I am falling / I want you to catch me”. Låten, ”Snowflake”, blir också ett själsligt barn till hennes tidigare låt ”The Fog”, om dottern som lär sig simma tillsammans med sin far, och jämför känslan med att bli kär.

Skillnaden från Bushs tidigare skivor är påtaglig, där de pedantiska och perfektionstiska dragen fick henne att redan i början liknas vid Kubrick: inte för att jag vill gå så långt som att säga att ”50 Words for Snow” är en Dogma-skiva, men låtarna är mer organiska, och verkar vara resultatet av ett mer intimt samarbete mellan musikerna, där de verkar sitta och improvisera fram toner som ackompanjerar de stillsamma melodierna, utan att själva ta plats – här finns till exempel ingen Eric Clapton som går in och förstör med sitt distinkta gitarrspel, och inte heller någon Nigel Kennedy som spelar sönder musiken med sin violin. Numera finns också en värme i hennes röst som passar ypperligt till den kylans tematik som hela skivan försvurit sig till.

Höjdpunkten är förstås titellåten, med Frys oförlikneliga insats som duettpartner. Det är en suggestiv låt som har lika stor hitkänsla som ”Running Up That Hill”, och är i lika hög grad surrealistisk dikt som poplåt, där de olika förslagen blir allt mer fantasifulla och konstiga:

29 creaky-creaky
30 psychohail
31 whippoccino
32 shimmerglisten
33 Zhivagodamarbletash,

medan Bush i refrängen manar på, som en speedad furie:

”Come on now, just 22 to go /Come on now, just 22 to go, /Let me hear your 50 words for snow”.

Exakt där uppstår den popmusikens magi som får mig att återfå tron på något förlorat, att det fortfarande är möjligt att göra något storartat och konstnärligt helgjutet av den förtalade genre som går under det pejorativa namnet ”pop”. Men jag är nästan lika imponerad av den modiga snögubbelåten ”Misty”, av spökkänslan i ”Lake Tahoe” - lika intensiv som i Henry James ”Skruvens vridning” – och det medlidande med det annorlunda som gestaltas i ”Wild Man”. Sammantaget är det bara ytterligare en bekräftelse på att Kate Bush inte bara är ett excentriskt geni, utan en artist som rör sig i helt andra marker än alla sina kolleger, att hon sysslar med något som saknar motstycke, och som innehåller tillräckligt med bragder för att hålla världen sysselsatt flera gånger om.