I dag skriver Leif Zern i DN (ej på nätet) om (teater)kritikens kris, alltså ännu en dödsruna, ännu ett inlägg som skyller på bloggen - ack, detta oskyldiga barn, knappt tonåring ens, skulle ha mördat tidningskritiken? Zern: "Bloggprosans första offer är den historiska horisonten. Om det enda som anses vara intressant är nuet, försvinner behovet av att se verkets plats i ett större tidsperspektiv." Jag blir provocerad av detta, och inser förstås att Zern aldrig kommer att läsa mig (något säger mig att i den mån han läser bloggar, läser han andra bloggar än min), men alltså, jag skriver varje år cirka 200 längre boktexter på bernur, och nog fan innehåller de jämförelser och överblickar. Inte heller begriper jag hans resonemang att bloggar endast innehåller "tyckande och knapptryckande": snarare tvärtom, där jag oftare i tidningsrecensioner hittar formuleringar som verkar vara skrivna enbart i syfte att klistras på bokomslagen i lanseringssyfte, medan jag gör mitt yttersta för att skriva balanserat och sakligt. Inte heller förstår jag vad han menar när han sörjer att gamla tiders långa recensioner - 6 000 tecken - halverats till 3 000 tecken. Här några av mina texter: från två år sedan om Tranströmer, drygt 14 000 tecken, från förra året om Cormac McCarthy, drygt 23 ooo tecken, från oktober i år om Virginia Woolf, drygt 21 ooo tecken.
Ja, man undrar verkligen vilka bloggar, om några, de som kritiserar bloggar egentligen läser.
SvaraRaderaVisst - mest kommer den här slentrianmässiga kritiken från vita medelåders+-män som skrivit krrriktik sedan typ 1852, med missionen att upplysa alla om att ALLT var bättre förr. Förr!
SvaraRaderaSnart blir jag ursinnig, om jag måste börja varje dag med att rättfärdiga mig - ja, jag läser bloggar, jag skriver på en blogg. - Aha, du och Kenza?
Allvarligt, jag undrar om det inte finns NÅGON på DN som kunde ha visat Leif Zern att det finns annat. Innan han publicerade sin text. Jag brukar ju tycka att han är en klok man, osedvanligt klok.
Jag läste den också. Jag tycker inte att Zern skyller på bloggar, däremot använde han "bloggprosa" eller något liknande som en beteckning på de recensioner han ogillar. I så fall skrivs det ju en hel del bloggprosa även i dagstidningarna. Vad jag framförallt saknade i artikeln var ett resonemang om varför teaterkritikens villkor blivit sämre - på grund av redaktionernas och tidningsägarnas beslut. Får man inte nämna deras ansvar blir det ju som att klaga på vädret.
SvaraRaderaDin blogg brukar jag nämna som exempel när jag träffar bloggskeptiker från en äldre generation. Det går dock inte alltid att övertyga dem om att bra texter kan skrivas i vilket massmedium som helst.
Tack! Många äldre (män) har sin uppfattning klar, och det finns ingenting som kan få den att ändras - givetvis finns undantag, herregud, liksom det finns stenkonservativa tonåringar.
SvaraRaderaJo, så är det nog, att jag spetsade till det Zern skrev, men han ger uttryck åt en vid det här laget tröttsam slentrianmässig formulering om hur bloggar skrivs.
Det finns väl två vägar att gå, där den ena uppmuntrar förflackningen eller vad man ska kalla det, och en annan att det kommer en reaktion, en protest, att det trots allt finns ett behov av längre, resonerande texter, där det finns plats för argument och fördjupningar - och förvisso jämförelser, etc.
Zerns krönika finns nu på nätet som
SvaraRaderahttp://www.dn.se/kultur-noje/scen/rida-for-den-goda-kritiken
Men så farligt var det väl inte? Hans ärende är väl att beklaga teater- och litteraturkritikens pågående förfall i dagspressen - ett behjärtansvärt men naturligtvis alldeles hopplöst företag. Så nämner han "bloggande" på tre ställen. I en diskussion har tydligen någon sagt att "bloggandet kan fylla tomrummet." Naivt, säger Zern och jag håller med honom, främst därför att de få kvalitetsbloggarna aldrig kan få den uppmärksamhet och den spridning som dagspresstexter får. Sedan menar han att en recension inte kan vara hur kort som helst och att det finns en gräns där "bloggprosans tyckande" tar över. Och visst är det så? Naturligtvis inte hos Bernur, inte hos Håkan, Inte hos Stefan Johansson. Men hur representativa är de, och kvalitetsbloggare överhuvudtaget, för hela "bloggosfären"? När gemene man (och kvinna) talar om bloggare och bloggning är det helt andra skribenter de tänker på. De som gjort att man tvekar att berätta att man har en blogg. Och den "kultur" och det språk som används på kanske 95 % av alla bloggar passar mycket bra in i Zerns föreställningsvärld tycker jag.
Det samma gäller "den historiska horisonten". Det är väl det som upprör oss som läser och skriver här och på några andra utvalda ställen. Men det gör nog inte Leif Zern. Så har han fel fast han har rätt tycker jag.
Ja, ok då, han har både rätt och fel, ha!
SvaraRaderaNä, jag vet inte hur representativ den här bloggen eller de andra du nämner är, men jag läser ett antal bloggar, tillräckligt många för att tycka att det där gnället skorrar lite falskt.
Jo, visst, det är mycket förflackning, men jag tror många bygger sin uppfattning på kändisars bloggar. Som hur Thomas Anderson Wij skrev nyligen - visserligen på twitter, tror jag - om Knausgårds besök i babelprogrammet på tv, och Anderson Wij inte kunde koncentrera sig på vad som sades, för han ville bara att Daniel Sjölin skulle fråga varför Knausgård hade klippt sig. Alltså, blir man dum i huvudet när man blir kändis, eller är man det från början? Vad fan har Knausgårds frisyr med NÅGOT att göra? Även om programtiden för babel fyrdubblades, tycker jag att programledaren gör tjänstefel om han ställer den frågan.
Fast sådana lustigheter, typ rulla in en GB-clown för att "skrämma" John Ajvide, har väl varit typiska för Daniel Sjölins Babel. Han skulle mycket väl kunna göra ett inslag på temat fem kända författare som rakat av sig skägget.
SvaraRaderaKanske det - jag har inte tittat på så många program, och det kanske beror på att det varit en del av den där förmenta populismen. Jag tror många svenska tv-program har sneglat på den exempellösa framgången för Värsta språket, när den gick för typ 10 år sen, och kopierar in i detalj den typen av fragmentisering och brist på fördjupning. Mer av tjo och tjim, mer av jippon. Eller vad sägs om det här?
SvaraRaderahttp://svtplay.se/v/1476460/babel/alex_schulman_stamplad_som_forfattare?sb,k102837,8,f,-1
Det handlar ju knappast om din blogg - jag håller med Bengt härovan om att Zern knappast läser just din sida, hans uttalande var medvetet generellt. Svepande? Ja, på sätt och vis, men han syftar på vad bloggar och twittrande används som *alibi* och ursäkt för. Man säger - inifrån tidningarna eller bland jagstarka bloggare - att "alla amatörer kan själva, alla är jämlika med dom som skriver i gammelmedia!" Vilket ju inte är sant, men det får ursäkta och underlätta förfallet. Och förmågan att problematisera nuet, reflektera över det i en historisk kontext, att inte bara ta det som just nu är stort eller självklart för givet _är_ en egenskap som ofta skiljer amatörer från proffs i kritiska eller vetenskapliga sammanhang. Det ser man hela tiden på Wikipedia också.
SvaraRadera.
Om man byter ut teater mot litteratur och ställer typ Bokhora eller andra än mer uttalat amatöristiska bokbloggar mot kritiken så framträder det väl rätt tydligt vad det handlar om. Eller om någon skulle säga "Varför ska vi betala skattemedel för opera? disco och r'n'b är mycket mer demokratiskt och genererar dessutom vinst!".
Leif Zern skriver att påståendet att bloggar kan fylla kritikens tomrum är naivt. Det framgår inte vem eller vilka som sagt detta eller om nån alls har påstått detta (det kan kanske vara naivt ändå så där rent hypotetiskt).
SvaraRaderaDet lite diffusa ordet "bloggprosa" gör bara resonemanget otydligt. Minskande artikelutrymme och färre heltidstjänster för kritiker är faktiska problem som inte tjänar på att kryddas med sån omvänd populism.
Ha ha, det törs jag inte titta på! Babel + Schulman = mental härdsmälta.
SvaraRaderaNämenvisst, det finns väl skillnader, arter och avarter ...
SvaraRaderaVad är "bloggprosa"? Är det inte ett väldigt svepande ord - det är ju stor skillnad på hur Willy Kyrklund och Camilla Läckberg skriver prosa, men båda är författare, skriver böcker.
Jag skulle säga att bloggprosa kan vara när journalisten/tyckaren pratar för mycket om sig själv, försöker positionera sig själv istället för att diskutera verket, uppsättningen, upphovsmannen, skådespelarna. När det under ett koketterande sken av att det handlar om verket (eller en grupp av verk, nånting) primärt handlar om tyckaren och hans försök att ställa sig in hos sina läsare. Det är typiskt för den här sortens kritik att den är fanboyisertad, den förlägger implicit värdet av ett verk till de sociala aktiviteter, den kult, det mys som vi kan etablera kring det, snarare än till verket självt eller till den förtätade relation det kan gerera med sin publik sina läsare. Just det koketterande draget ser jag som en tydlig markör. Daniel Sjölin, men också valfri artikel i Nöjesguiden eller kort uppvispade texter i Expressen eller DN.
SvaraRaderaDet här är förstås en öppet elitär definition. De stora kritikerna har ju ibland talat om/kring sig själva också, men då skriver de utifrån ett temperament och från kunskaper som är mycket större, rikare än det temperament och de kunskaper och insikter man får se om (eh) dussinmänniskan skriver kritik. Jag anser inte att alla ska skriva romaner heller, de flesta har det inte i sig.
Det är klart att man inte kan göra en tidning som enbart befolkas av kritiska och stilistiska olympier som Olof Lagercrantz, Evelyn Waugh, Horace Engdahl, Charles Baudelaire. Men under goda omständigheter kan en kultursida försöka ge plats åt den sortens skribenter och skapa den sorts öppna debattklimat de behöver. Det är tyvärr sällsynt i dagens Sverige, av flera skäl. Hade Leif Zern valt att skriva om att kulturredaktionerna blivit allt mer kringskurna och fått sin självständighet nerklippt hade ingen känt sig uppkallad att svara, inte på de större tidningarnas kultursidor i alla fall. Läs Richard Swartz artikel om utrikeskorrens död i 00-tals kritiknummer häromåret isåfall, den berättar också ingående och säkert om hur kultur- och utrikesredaktionerna deklasserats inom tidningshusen.
Nu har just Nöjesguiden tydligen genomgått en viss uppryckning under den nya chefredaktören, sägs det - jag har inte kollat, jag är litet över åren för NG - men under typ de senaste tio åren har den varit den infantila snuttprosans främsta bastion i svensk press. Särskilt när det handlat om kritik (av musik, böcker, film och inte minst den egna läsekretsen). En mer trendkåt och ängslig tidning har jag aldrig sett (utom möjligen Bon).
SvaraRaderaMagnus, tack för dina inlägg. Jag känner knappt till Nöjesguiden eller Bon - jag läser knappt tidskrifter, och det säger jag inte för att vara snobbig, men jag tycker inte att de ger så mycket, inte ens den sönderkramade Filter. Jo, Axess, ibland, men i stort sett inget annat.
SvaraRaderaMan jag håller med om att det borde finnas plats för skribenter som tar plats, som skriver på ett mindre förutsägbart sätt - jag tycker att Martina Lowden ibland lyckas få till det, skriver roligt och med oväntade infallsvinklar. Principiellt har jag inget emot att skönlitterära förf skriver kritik - de har oftast ganska vettiga saker att säga.
Bernur, du behöver inte känna dig träffad av missriktad bloggkritik! De flesta bloggar håller väldigt låg kvalitet, speciellt när det gäller kulturkritik. Jag förväntar mig att de tryckta recensionerna ska hålla högsta kvalitet och vara föredömliga i sin kritik, både till form och innehåll. Tyvärr inspireras kanske recensenter nuförtiden av ett lite mer slentrianmässigt ordbajseri, lite som personligt tyckande på en blogg. Bra bloggar skulle kunna utmana denna tendens. Jag förväntar mig i allmänhet inga stora bedrifter av en enkel bloggare, men det finns ju guldkorn.
SvaraRaderaJag är överväldigad av allt beröm, från er alla: ärligt talat, jag blir nästan glad, som man säger i Norrland ...
SvaraRaderaKanske det är så, att recensenter skriver så här för att de tror att läsarna vill ha det så? Åtminstone om man ser hur tv-programmen har blivit: totalt idiotiska, i stort sett. Vill ni ha exempel? Jag såg i dag tror jag 2 minuter av programmet "Kär och galen", det var som en mardröm.
De här kulturnotisen
SvaraRaderahttp://www.aftonbladet.se/kultur/article13973262.ab
stärker Magnus tes att kritikerna tagit efter bloggprosan med dess försök att ställa sig in hos sina läsare.
Nja, nog är det väl OK med en kritiker som gråter, bara de inte gör det för ofta, och av fel anledning ... Känslor - gärna, liksom ...
SvaraRaderaAv en kritiker förväntar jag mig lite mer analys än "jag gråter".
SvaraRaderaÄr det något som stör mig i diskussioner om kritikens försämrade villkor är det att tidningsägarna så ofta är osynliga. Att tidningarna ser ut som de gör - och att kritiker har de usla arbetsvillkor de har - är en följd av redaktörers och tidningsägares beslut.
På tal om det: just nu kan man (länk sist) läsa en story i Resumé om vart en del av Sydsvenskans pengar, som i annat fall hade kunnat ha gått till artiklar och arvoden, har tagit vägen. På grund av en komisk felskrivning i kontraktet har Sydsvenskans förre vd Johan Ståhl fått allt högre bonus ju mer tidningen gått med förlust. Han har nu sagt upp sig - alternativt fått sparken - och kan kvittera ut en fallskärm på 11 miljoner.
http://www.resume.se/nyheter/media/2011/11/23/bonniers-dyra-felskrivning/
Visst - men någon gång kan det finnas en poäng, som när Horace Engdahl på 80-talet skrev om Gösta Berlings saga, och att det finns ett ställe i 3:e kap som alltid får honom att gråta, det kan man väl göra.
SvaraRaderaMmm, att ägares och redaktioners policybeslut inte alls diskuteras är ju fördummande. Men idag finns det nästan inga effektiva sätt att få upp dessa aktörer på banan, avkräva dem svar, ställa dem till svars.
SvaraRaderaI början av 1992 (tror jag, Sven-Eric Liedman anger det årtalet i sin memoarbok) stormade det ordentligt kring Sydsvenskans kultursida. Tidnngsledningen och den politiska redaktionen, med Per T Ohlsson i spetsen, lade fram ett program som slog fast att kultursidan skulle ge upp det mesta av den debatterande roll - kring samhälle, vetenskapsfrågor, utbildning, etiska frågor, och i förlängningen troligen även litteratur - den skaffat sig under senare årtionden. Den sortens debatt skulle hädanefter föras på ledarsidan och under kraftigt nerskurna former: någon av pol reds medlemmar eller av dem städslad person skriver en debattartikel, hårt positionerad och med mycket ledande ord förmodligen, och det ges plats för några repliker. Efter ett litet antal artiklar får den ursprunglige skribenten slutreplik, tillskriver sig segern om det går, och sedan är det slut. Den dåvarande kulturchefen Nils-Gunnar Nilsson skulle ges en reträttpost som korre i Berlin.
Tidningens ledning förklarade ensidigt och belåtet att kulturredaktionen hade gått med på detta upplägg. Det visade sig att det hade man alls inte: man underkände det skamlöst i tryck, inför läsarna, och påpekade utan vidare att det byggde på en inskränkt och kanske ideolgiserad syn på debatt och på tidningar. Ledningen och Per T:s grupp reagerade med att trycka plakat på kultursidan där man hävdade att det nu var klart, att motståndet torde upphöra och att kulturchefen i princip deporteras till Berlin. Kulturredaktionen svarade med at helt sonika lägga sina egna mottexter *över* dessa kommunikéer, och därmed anklaga tidningens ledning för att fara med osanning. Desutom sökte man och fick stöd från andra ledande kultursidor. Det slutade med att kulturredaktionen, stödd av läsarna, segrade. Affären hade snabbt blivit alltför pinsam för tidningen, som hängdes ut som en grosshandlarblaska uppe i Stockholm och litet överallt. Istället för kulturchefen blev det ett av de unga lejonen kring Per T som fick bli korre i Berlin 8ett par år senare lämnade han tidningen).
Den här duellen var möjlig därför att kulturchefen satt i tidningens styrelse, och var chefredaktör (en av två), därmed kunde han och sidan inte hängas i tysthet om han tog strid. Dessutom hade man läsarnas stöd. Det gick inte att köra hela affären under tystnad. Men femton år senare var det ändå tydligt för den som varit med då) att det ledningen ville 1992 i stort sett hade genomförts "under ekonomins och läsarnas tryck", typ. Det debatteras inte längre på kultursidorna som det gjorde tidigare; recensioner och analyser har blivit mer löskokta, mer insmickrande, mindre distinkta och reflekterande - och samtidigt mindre personliga. Den gamla typen av kultursidesdebatt där det rasar in trettio inlägg på några veckor, och där själva mängden och skärpan i inläggen och i deras möte bidrar till att etsa fram ny kunskap, nya insikter om vilka ställningstaganden som hänger ihop, eller vilka ord och teorielement som är alltför vaga, den typen av debatt är idag helt utstädad från svenska kultursidor, överallt.
Det är klart att det ligger policybeslut på tidningarna bakom, men detta har knappast diskuterats öppet. Arne Ruth berörde saken i nån artikel här och där flera år efter att han avgått, men i stort sett är det tyst, och det gör ju att debatten stagnerar. Jag tror inte ens att Anneli Jordahl idag hade lyckats få till en verklig debatt, i sak, om hon publicerat sin bok om klass, fördomar och bristen på social rörlighet år 2011 (eller 2008).
/klipper här p g a begränsning av längd, slutet i nästa replik/
/slutsvans på förra kommentaren/
SvaraRaderaHade "Klass - är du fin nog?" kommit nu hade det Jordahl och hennes intervjupersoner sade viftats bort som "överdrivet", "försök att lägga sig till med en grann proletär bakgrund", nostalgiskt Ivar-Loande m m och dessutom kränkande mot dem som tar sig fram och som minsann inte förlorar på de förmodade dåliga möjligheterna till ingångsjobb, extraknäck och att bli accepterad för den man är (t ex invandrartjejer från förorten som skriver ledare och krönikor). Idag hade alltihop nischats in på debattens egen dramaturgi.
Och en situation som den på Sydan för tjugo år sedan hade idag hållits internt, den hade inte gått att få upp tydligt inför läsarna vare sig genom redaktionen själv, genom enstaka reportrar på tidningen eller genom facket. Till och med om Journalisten skrev om saken skulle det knappast lett till någon intensiv debatt.
Horace Englund "hate:ar" också på bloggar som varandes ett forum för tonårsflickor att rabbla upp sina liv i skoningslös detaljrikedom. Och visst är de flesta bloggar ohyggliga, och nog är det väl så att innehållet inte har någon fullkomlig oavhängighet i förhållande till det medie där det stöps, men samtidigt kan man la se bloggen som en distributionskanal som vilken annan - ja, inte minst denna webportal berättigar väl bloggens existens, eller va? Nog är vi väl kloka nog att skåda innehållet bortom mediet, inte sant? Horace använder några "bad apples" för att döma ut hela bloggen som sådan och jo, det finns en hel del ruttna äpplen i bloggosfären. Men att hate:a på bloggen i sig är som att hatea på Gutenberg för att Sofi Fahrman släppt en bok
SvaraRaderaTack för insikten i Sydsv, säger jag som har noll koll på svensk presshistoria, ungefär ... Men inte helt överraskande - det sägs mycket om hur allt var bättre förr, och ibland är det någon som gör en undersökning, och hittar belägg för att det inte alls var så mycket bättre förr, och det där snacket om att alla artiklar alltid var mycket längre är lite överdrivet. Det går ju att hitta längre artiklar i DN och Svd fortfarande.
SvaraRaderaJag ids väl inte uppröras direkt av alla som klagar på bloggar, med generaliseringar. Och ja, majoriteten är kanske undermåliga - men då kan jag tycka att alla dessa kändisar, har de inte mer att komma med?
Ja, min egen bild av SDS är nog förgad av att jag började läsa dess kultursida ömrking 1980, och då var det verkligen rätt öppet för debatt och redaktionens höga svansföring gentemot ägarna var, by implication, starkt markerad. Sidan fungerade, liksom DN:s kultursida på 60-80-talen, ofta som en andra ledarsida, betydligt mer liberal och mer vänster än det inskränkta högerpredikandet på Sydans ledarsidor. Och när ens tidiga erfarenheter av större kultursidor ser ut så antar man gärna att det alltid varit så. Den där öppenheten var naturligtvis inte naturgiven, läser man Liedmans "Blickar tillbaka" så inser amn att när han kom in i tidningen på 60-talet ansågs det som en självklar sak att man inte muckade med ägarfamiljen Wahlgren (vars ledarvarg kallades "Majoren" eftersom han var reservofficer med majors grad) och helst inte heller öppet med ledarsidan och tidningens "linje". Ökningen i självständighet kom väl steg för steg från slutet av 60-talet. Säkert med DN som förebild.
SvaraRadera