Sidor

16 okt. 2011

Men säg nåt om natten då, Nora Gomringer

Efter modernismen har det blivit synd om poeter som vill revolutionera poesin, då alla nymodigheter ter sig som avdankade uttryck för något som redan gjorts, flera gånger om. Ta bara den här boken av schweiztyska Nora Gomringer, Men säg nåt om natten då (10-tal bok). Det är typisk spoken word-poesi, och när du känner att det är fräscht, att det är nyskapande, då är det bara för att du har glömt Beatpoeternas landvinningar på 50- och 60-talet.


Ack är poetens lön. Men givetvis kämpar Gomringer hårt för att vara så där originell, och ofta tycker jag ändå att hon lyckas skriva sig ut ur poetry slam-klichéerna, bland annat genom att ge sina dikter högre anspråk, att hon inte nöjer sig med slitna bilder. Och det är fint av förlaget att välja en enskild diktsamling av den här fortfarande lovande poeten (född 1980, har redan gett ut sex böcker), i stället för den vanliga praxisen med ett urval, vilket kan ge ett mer disparat intryck.


Nu låter det som att jag har något emot poetry slam. Ja? Varför, till att börja med, måste de alltid vara så roliga? Så ansträngt roliga – nu ska tillstås att Gomringer klarar av att undvika de mest ansträngda skämten, men hon är bra nära i exempelvis ”M allena”, med ett M som i monolog, och precis när jag irriterar mig på att hon skriver just en sådan tröttsam monolog som våra komiker gärna bjussar på, där den okränkbara igenkänningsfaktorn är A och O, vänder hon hela dikten in mot mer privata frågor, mer brännande frågor – tillbaks till poesin, tacksamt nog.


Hennes dikter har högre anspråk: hon skriver litterärt, lånar från kända förlagor, skapar en väv av citat, som samtidigt bryts mot mer omedelbart drabbande rader. Här finns ett språkligt undertryck, och ibland kan det bli rentav rörigt med alla till synes osorterade utsagor som bara slungas ut. Tilltalet rör sig farligt nära det raljanta, i observationer kring manligt och kvinnligt (typ, ”har ni märkt att män aldrig fäller ned toalettlocket?”), men återigen, hon klarar av att föra tillbaka dikten till det mer angelägna, och låter det röriga bli rörande.


Att vilja skriva opoetiskt riskerar att i sig bli ett maner, men Gomringer bidrar till något tämligen nytt ändå. Mycket är vunnet tack vare en självironi, och även en hel del tack vare Cecilia Hanssons hårda arbete som översättare: här misstänker man att kompromisser har fått styra vid ordval, då poeten förefaller ha ett så närgånget sällskap med sina ord – en truism, säger du, för vad kännetecknar poeter om inte just detta, men då säger jag att du önskedrömmer.


Ur enkelheten – vi kan kalla den skenbar eller något annat – utvinner Nora Gomringer rader av rätt stor skönhet: ”Jag är en arkivering och en färdig kollektion. Jag är en utvidgning och en inskränkning, en ravin och ett flackland, en sträckning och dess sträcka. Jag är och jag är och jag blir och blir och kommer att vara.” Och ur det försåtliga lugnet utvinns invasioner av förbryllande styrka, om än ojämnheten kvarstår bland det som går under namnet helhetsintrycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.