Ett gott liv, Ann Heberlein

Ann Heberleins uppföljare till den framgångsrika Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är egentligen två böcker: dels en essä om godhet, och dels en uppgörelse med förläggaren som utnyttjade hennes sjukdom för att skapa denna framgång. Resultatet är en bok som inte håller ihop, som gott kunde ha nöjt sig med att vara antingen en essä eller en självbiografi.

Vad finns mellan ondskan och godheten? För ett år sedan utgav Ann Heberlein boken En liten bok om ondska, och när jag ser att hennes nya bok heter Ett gott liv förleds jag att tro att hon har skrivit en uppföljare till den boken, en utforskande essä om ondskans mindre populära antites.

Men jag har fel: för drygt två år sedan utgav hon nämligen boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och blev en ikon för emokids som växt upp, en intellektuell Berny Pålsson. Hennes nya bok är snarare en fortsättning på den boken.

Fast inte enbart, för här finns dessutom en diskussion kring godheten som begrepp, där det som vanligt är lätt att drunkna i de lärda referenserna. Heberlein har akademikerns tvångsmässiga behov att återge sina källor, men också en uppenbar vilja att utgå från sitt eget liv, använda sig själv som exempel.

Detta är inte oproblematiskt. För två år sedan hette förläggaren Svante Weyler, och här kritiseras han rätt hårt av Heberlein, som menar att han drevs av vinstintresse, och exploaterade och utnyttjade hennes svaghet. Det är svårt att ta ställning i den bataljen: hon skrev ju boken, och att han som förläggare arbetar hårt för att skapa uppmärksamhet kring den är något hon tjänar på, inte minst ekonomiskt.

Samtidigt: hon var då en sjuk människa. Nu kallar hon sig frisk, men sjukdomen finns kvar, som en ond skugga, leende bakom gardinen. Den bidar sin tid.

Därav, tror jag, behovet att skriva den här uppföljaren: behovet av att skapa ett gott liv, eller, en dräglig tillvaro. Att skriva ger Heberlein en slags makt över demonerna, både de inbillade och de reella, alltså hjärnans spöken likväl som verklighetens, fienderna omkring henne.

Jag kan ändå inte riktigt greppa den här boken, tycka att den är lika drabbande som Jag vill inte dö ... Även här är tilltalsformen informell och talspråklig, vilket inte riktigt passar när stora delar av boken är eller ska vara resonerande, i essäform. Det skapar en bångstyrighet, och får boken att svaja betänkligt.

Som om hon skriver på två olika böcker, och inte kan bestämma sig. Personliga minnen och avslöjanden av intim karaktär blandas med halvloja resonemang om godhet. Självklarheter ställs sida vid sida med vackra men skrämmande iakttagelser: ”Om jag vetat vad kärleken till ett barn innebar skulle jag inte fött några.” Men hennes bok blir aldrig den där förlösande undsättningen för andra drabbande.

Att det är svårt att recensera sjukdom är en truism. Jag får inte riktigt ihop ekvationen av Heberlein som offer, samtidigt som hon är som en målstyrd robot karriärmässigt. Nu har hon skrivit två böcker om att ha bipolär sjukdom: det hade räckt med en.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/10 2011.)