När schweizerbanken UBS anlitade ett gäng skådespelare för att läsa dikter i en reklamkampanj räknade de inte med Ben Kingsleys infernaliska och närmast profetiska sinne för humor - hans val blev att läsa Shelleys "Ozymandias", och föga anade väl UBS då (1996) att man drygt tio år senare skulle blöda miljarder varje kvartal. Diktens budskap om dårar som tror att deras rike ska vara för evigt svischade nog över bankmännens huvud då, men för oss som inte hyser nämnvärt ädla känslor för banker finns en ironisk poäng i Kingsleys läsning. Nu.
Snyggt!
SvaraRaderaJa, visst är det! Shelley är underskattad som politisk diktare - jag har för mig att Matthew Arnodld på 1800-talet skrev något nedlåtande om att han viftar med sina änglavingar i total meningslöshet. Men "The Mask of Anarchy", till exempel, är en mycket politisk dikt, full av indignerat ursinne.
SvaraRaderaVåren 2000 hade Lundagård inne en Q-vers (titta efter under Lundagård på Wikipedia om ni inte vet) om Jonas Birgersson, alias Bredbands-Jesus, drop-out-teknologistudent från staden och den mest profetiske och (ofta) hyllade av svenska IT-visionärer under de här åren. Dikten travesterade snyggt Ozymandias medan den, i samma lätt vindlande gång och med samma indirekt berättande infattning ("Jag fick ett surftips från en nätskribent"), berättade om hur man uppsöker Framtidsfabrikens sajt och möter dess imagetunga löften (sidan var dessutom vid den här tiden för grafiktung för mångas persondatorer, ett vanligare problem då än nu). Slutavsnittet löd:
SvaraRadera"Och klickar man på bilden säger den:
'Mitt namn är Birgersson, en nätets kung.
Se på mitt verk, ni små,. och följ mig sen!'
Just då dog mitt modem. Och efter det
har jag ej kunnat hitta dit igen
ty nätet ändras våldsamt snabbt, du vet."
Galet säkert, och ett sant uttryck för en lundaanda som idag sällan syns på det sättet ("Just då dog mitt modem" är bara touché!) Versen publicerades, som jag minns det, några veckor före den stora vändningen för Ericsson och IT-sektorn på Stockholmsbörsen; ingen kunde vid den tiden *veta* hur långt Framfab, Icon och många andra aktier skulle falla, och många trodde at de aldrig skulle kunna falla. Tre år senare kunde man köpa ett antal Framfabaktier för priset av ett frimärke.
Åh, den hade varit rolig att läsa i sin helhet. Så pricksäker satir! Men den verkar kul, och fyndig, helt klart (intelligent humor, ack så sällsynt ...). Jag gillar speciellt inledningens eleganta uppdatering av Shelley. Vore det inte för att han var ateist, satt han väl i himlen och log åt detta i detta nu - - -
SvaraRadera