En m3 jord, Sören Bondeson

Häromdagen frågar jag en klass om de skriver poesi. Ungefär nio stycken räcker upp handen. Jag frågar hur många som läser poesi. Ungefär lika många händer. Då resultatet inte riktigt är i överensstämmelse med mina intentioner hänvisar jag till en statistisk undersökning från SCB, att ungefär hälften av alla som skriver poesi skäms för det. Det egentliga antalet poeter i klassen är ungefär arton, säger jag. Men inte alla som läser poesi skäms för det: tvärtom, skulle jag säga, är det många som ljuger om att de läser poesi, för att verka smart eller cool eller vad vet jag.

Vad är dummare än att läsa en Augustprisnominerad bok – det vill säga, läsa den därför att den är nominerad? (Ja, det skulle väl vara att läsa en Nobelpristagare – det vill säga, läsa den därför att den (=han) har fått Nobelpriset.) Inte vet jag vad som är dummast – kanske att avstå från att läsa en Augustprisnominerad bok.

Här finner jag mig läsa Sören Bondesons nominerade diktbok En m3 jord. En diktcykel, utgiven på Bokförlaget Lejd. Han har sedan debuten 1989 med en novellsamling gett ut några deckare, en roman, en kokbok, och så denna hans tredje diktbok.

Den tar oss ned till jordnivån, ned i myllan. Men också upp i sfärerna, där diktjaget kikar ned från ett ovanligt skarpt kikarsikte. Och så rätt ned: där nere bland Harry Martinson befinner sig Bondeson med sitt lämpliga namn och sitt lämpade uppdrag.

Han registrerar en värld som försvinner: vi är bara gästerna här, snart ska vi lämna festen, och gråsuggorna (värdarna) ser på oss, utan nyfikenhet. Det är ett misstag att tro att naturen – och de egentliga ägarna här, djuren – bryr sig ett skvatt om oss människor. När vi går upp i rök kommer det inte att skrivas några sorgesånger om oss – ingen kommer att sakna oss. Tillvaron är bräcklig, och allt är förgängligt.

Det finns en bångstyrighet i Bondesons uppgift, en bångstyrighet som jag gillar. Hans bok är indelad i sju avsnitt, där varje avsnitt innehåller sju dikter, också dem skrivna utifrån en sammanhållande princip, med en laudes, en prim, en ters, en sext, ett non, en vesper, och ett completorium. Vi rör oss alltså inom musikens terminologi, och då kan man undra: svänger det?

Ja, på det bångstyriga sättet, i så fall. Människans roll i förhållande till naturen är något som Bondeson återkommer till: ”Jag blir allt mera medveten om att jaget / är en hallucination om en påhittad inbillning.” Där öppnar sig perspektiv mot en labyrint av tolkningsmöjligheter. Skevt leende betraktar Bondeson händelseförloppet, ungefär som han vill visa vilka inbilska idioter vi är.

Då kan tonfallet bli raljant och allvarsamt på samma gång: gamängens förgrämdhet. Hans poesi är närmast hädisk, samtidigt som jag läser den som uppfordrande och desperat. Rubrikerna associerar också till bönestunderna, där dygnet följs, och då läser jag definitivt Bondesons dikter som en vädjan riktad mot det som Tranströmer skulle kalla ”den större läsaren”.

Ofta hör man: jag kan inte läsa dikter, det är för svårt, jag kan absolut inte förstå någonting, jag kan inte analysera dikter – men någonstans måste man börja. Det var ingen som berättade för mig hur man skulle göra – jag lärde mig till exempel ingenting i skolan (delvis mitt eget fel). Men jag började läsa, och tänkte aldrig på att det här inte var min värld, att det var svårt att läsa dikter. Jag förstod inte allt – men jag förstod det jag förstod, och resten struntade jag i.

Börja någonstans. Var inte så ängsligt inriktad på att förstå vad allt betyder: du måste släppa det där elevperspektivet, och någon gång i ditt liv börja läsa som en vuxen, utan prestationskrav eller tvång att säga de rätta sakerna. Ha fel ibland, ha rätt ibland, och trivs i den osäkerheten som det genererar. Att börja med att läsa Sören Bondeson är i alla fall inte sämre än att börja någon annanstans. Det är också en lämplig bok för alla som intresserar sig för korsbefruktning mellan konst och naturvetenskap.