Våra kyssar är avsked, Nina Bouraoui

Jag minns så väl vilken befriande upplevelse det var att läsa Nina Bouraoui, när Elisabeth Grate Bokförlag översatte den första titeln till svenska (det var 2004, romanen Pojkflickan). Det är en speciell känsla att följa ett författarskap, och i det här fallet tänker jag fortsätta med det. Våra kyssar är avsked är den sjätte titeln på svenska, och det är fortsatt bra.

Tidigare har det rört sig om tunna romaner, prosaberättelser på drygt hundra sidor, och på ett sätt är det här precis som vanligt, en tunn bok – men också något helt annat. Bouraoui har utgått från diverse händelser i sitt liv, skrivit en fragmentarisk självbiografi (så som alla självbiografier borde vara fragmentariska, att de rör sig kring händelser slumpvis och osorterat).

Hon utgår ifrån olika situationer, människor och platser. Njutningen finns bortom språket, menar hon: det går inte att fånga med precision eller exakthet vad som händer. Men hon gör ett gott försök, där hon betvingar sorgen, avskeden, det som fått ge boken sin titel, utifrån de frekventa och färska minnena med ”Sasha” 2009.

Först ger minnena ett blekt och nästan diffust intryck. Hon inleder med femåringens upplevelser, och som tioåring möter hon Djävulen, på en stig i Alger. Hon försöker möta Djävulen, uppfattar honom som en symbol för framtiden, för det som komma skall, det okända. Redan som femåring har språket henne i sitt våld. Senare är det känslorna, det som ligger utanför – bortom – språket: ”Jag kände mig skild från mig själv. Jag åtrådde min kropp som inte längre var min. Hettan steg från jorden.”

Tioåringen är redan erotiskt förslagen. Hon ser krigsfilm, upptäcker sensationer i skötet. Senare är det också bilder som blir material för hennes fantasi: en teckning av Tracey Emin, foton av Nan Goldin och Robert Mapplethorpe.

För Bouraoui är kärleken ett djur, ingenting att lita på. Hennes språk bejakar extasen, men också det tveksamma i att släppa fram känslorna, att konsekvenserna är oförutsägbara: ”Jag var rädd för mörkret. Rädd för mitt eget mörker som rann i kroppen på mig.”

Jag har åtskilliga gånger tidigare tjusats av Nina Bouraouis starka prosa, och det finns ingen anledning att tycka annorlunda nu. Hon skriver utan krusiduller, med en ärlighet som jag bara kan säga ja ja ja till. Det är en litteratur som klarar sig utmärkt utan kampanjer och lobbyister, som fungerar, och utgör bevis på vilka värden som kommer att överleva även de bistraste av tider. Jag är ytterligt glad att jag en gång för länge sedan började läsa hennes böcker, och kommer aldrig att sluta med det.