Girls uppfinner hjulet på nytt på skivan "Father, Son, Holy Ghost". Det är verkligen att ta hela sitt sound tillbaka till 60-talet, men skillnaden med så många andra retroband är att de här snattarna får det att låta fräscht, och jämfört med debutskivan verkar sångaren Christopher Owens ha skippat sitt Elvis Costello-komplex, och använder ännu större ord för att ge resonansbotten åt sin förtvivlade längtan efter någonting, efter vad som helst. Och hur mycket jag än gillade första skivan är jag inte riktigt förberedd på den här gynnsamma utvecklingen, att Girls plötsligt kan låta så självklart kaxiga mitt i all osäkerhet. Det är skitmodigt att skriva låtar som balanserar så nära det smörigt sentimentala som "Saying I Love You", och ändå få det att bli brännande angeläget. Men det är en jämn skiva med elva låtar som alla är lika starka, möjligen med undantag för hårdrockslåten "Die", ett exempel på att man inte ska ta ut alla tillgängliga svängar, kanske. Mer imponerad blir jag av deras tålamod på långa långsamma låtar, men också en blixtrande snabb inledningslåt som "Honey Bunny", andra singeln, efter den vackra gospelhymnen "Vomit".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.