I en krönika i Fokus skriver Malte Persson att han hatar internet. Det är förstås inget uppseendeväckande i sig (lika lite som det är ironiskt att hans krönika kan läsas på internet: jag antar att den är publicerad i papperstidningen). Han menar att det är förödande för författarens integritet att läsa vad andra tycker om hans texter. Det är förstås sant, att både förtalet och berömmet har en potential att skada. Men ska inte den som skriver tåla det - det vill säga kunna sålla bort det som inte är relevant, eller som han skriver, är uppsåtliga missförstånd? När jag blir utvärderad av elever får jag skopor från alla möjliga slevar, generande beröm och elaka pikar. Men jag måste tillstå att jag blir hjälpt av det: både negativ och positiv respons bidrar till att göra mig till en (någorlunda) bättre lärare. Jag måste tåla att få beröm utan att låta högfärden stiga, och likväl tåla kritiken utan att gå hem och gråta (båda reaktionerna ligger nära till hands). Det mest intressanta i Perssons text är väl att han hävdar att om internet funnits när han var yngre hade han förmodligen inte läst så många böcker: det stämmer nog på de flesta av oss. Att kommande generationer är förlorade i detta avseende är nog ingen överdriven farhåga.
Jag har läst Maltes krönika och blev litet förstämd men samtidigt satte han fingret på en hel del problem och väsentligheter. Litet ironiskt är det allt eftersom Malte var en av bloggpionjärerna i Sverige, åtminstone på den kulturella sidan. På hans utmärkta blogg skrev och kommenterade skribenter som Torbjörn Elensky, Ola Larsmo och andra. De, liksom Malte själv, drog sig inte heller för att diskutera med vanliga skomakare som också kommenterade. På ett av de bloggfora som då anordnades var Malte Persson ledare för en session. Det var på den gamla goda tiden då Erik Stattin, Jonas Söderström och Stefan Geens satte sin prägel på svensk bloggning och nya skribenter som Billy McCormack, Ali Esbati och Per Gudmundson (salig i åminnelse) började poppa upp.
SvaraRaderaVad jag minns var det enbart en person som var otrevlig på Maltes blogg. Hans aversion mot kommentarer bör alltså härröra från dagspress och kanske tidskrifter. Och här förstår jag honom fullständigt: kommentarsfälten i dagstidningarna är till minst 90 % fyllda med ovidkommande smörja. Nyliga initiativ till att skärpa upp detta välkomnar jag men tvivlar på om det kommer att hjälpa. Kommentarsmöjligheterna i dagspressen kunde lika gärna slopas menar jag. Även en städad diskussion blir dock snabbt meningslös eftersom journalisterna sällan eller aldrig deltar vilket kanske också vore praktiskt omöjligt.
På en blogg (och då menar jag inte det trash som numera exproprierat begreppet)är kommentarerna tvärtom väsentliga. Vi har ju också bättre möjligheter en än stor dagstidning att kontrollera kommentarsströmmen - det är ganska enkelt att blockera kommentatorer som bryter mot reglerna. (Sedan 2002 har jag endast behövt blockera en kommentator - ett anonymt troll som vill bygga hus på Slussen men som tydligen måste föra fram sina synpunkter med ett vulgärt och ovårdat språkbruk).
Men en författare? Vad händer om h/h avstår från direktkontakt med sina läsare? Men läsarna borde ju hålla sig i skinnet förstås och det går kanske inte. Ett olösligt dilemma?
Ja, lite känns det allt som en onödig upplysning: "Jag vill inte prata med er!"
SvaraRaderaOkej, okej, du behöver inte! får man ju lust att säga.
Som författare ser jag snarare saken som bernur är inne på. Man kan lära sig något av kritik, positiv som negativ. Man kan också inse att det finns kritiker som man aldrig kommer att vinna, eller övertyga eller vad det nu ska kallas. Man är inte på samma våglängd, helt enkelt. Okej, det får man liksom ta.
För mig som ytterst sällan möter några läsare öht, jag bor ju inte i Sverige, så kan jag väl säga att det också har negativa konsekvenser, konsekvenser som Malte Persson förmodligen inte riktigt kan föreställa sig.
Så, för min del måste jag väl snarare säga att jag gillar "internet", om än inte älskar...
Det finns förstås en lite arrogant knyck i detta: tyck vad ni vill, "jag kommer ändå inte att svara er".
SvaraRaderaMen kontentan är ju den gamla vanliga; viljan att inte bli störd, i sitt skapande eller skrivande, av faktiskt ovidkommande men känslomässigt berörande tyckare.
"Distracted from distaction by distractions" skrev Eliot. Couldn´t be more true.
Och Internet är en stor källa till distraktion, märker jag, som relativt nyss kom in i golfklubben.
När MP skriver att han hatar internet som narkomanen hatar sin drog förstår jag precis vad han menar. Han är ju inte bigott. Det är sitt eget privatliv han vill skona, andras internetbehov är inte hans angelägenhet.
Och vad beträffar twitter som social wannabe-plattform och självutlämnande se-mig-terapi håller jag med. Men även jag ska undgå att vara bigott. Gör vad ni vill, babies, men se till att ni inte skadar er, och att ni har tid över till lite fler böcker (det senare är mitt råd till mig själv.)
Så länge internet är en okej social kulturell mingelplattform tycker jag som Karin; helt okej.
Mate Persson upphör inte att förvåna. Författaren som på sin egen hemsida ber läsarna att fylla i hans Wikipediaartikel, som berömmer sina egna tidigare böcker, som twittrar, som ständigt söker uppmärksamhetens ljus på ett sådant sätt att det skall verka som om han inte var medveten om den, han är definitionen på en författare ur internetåldern ...
SvaraRaderaHallå, kan ni sluta upp med att fylla nätet med era ord! Jag hinner inte läsa er! När jag slagit mig ner i läsfåtöljen och just ska öppna den olästa viktiga klassikern tänker jag att jag bara ska kolla några bloggar och sen går tiden... "Blogg-rundan" har blivit my favourite waste of time... Och så är det väl för de flesta av oss. Men: min erfarenhet är ett det ger mer än det tar, så att säga. Så, tack!
SvaraRaderaBengt, jag saknar också Maltes blogg: där fördes en diskussion som ofta saknades på kultursidorna, ex en diskussion om litterär stil. Det otrevliga trollet gav mig också en skopa ett par gånger, det var ytterst otrevligt, men - äsch, det var en enda person. Annars var tonen respektfull.
SvaraRaderaInte vet jag om det är "omöjligt" för en skribent att delta i kommentarerna. Så länge antalet kommentarer håller sig inom tvåsiffriga tal borde det gå. Men en kulturskribent lockar väl sällan lika många läsare (och kommentatorer) som Blondinbella?
Karin, jag läste i dag att Malte flyttar till Berlin, då kanske han tycker annorlunda? Men det är väl ändå lite konstigt att tycka att det inte finns något alls att lära av att andra läser ens texter?
Gabrielle, jag tycker också att det är lite svårt att älska internet, men det går ju inte att bortse från fördelarna. För mig personligen har det ju funkat som ett skyltfönster: det har lett till skrivuppdrag för tidningar, och en bok, med mera (föreläsningar, etc). Något liknande är det väl ändå för M.P., att det var bra för hans varumärke att vara så synlig på internet, att det gjorde hans namn mer gångbart, att hans böcker hade lite lättare att stå ut, slå sig fram på den marknaden.
Anonym, ja, det var väl till dig ovanstående var riktat: att bita den hand som har fött dig.
Lennart, ha! Ja, det är väl som det gamla argumentet mot den som klagar på tv-programmen (väldigt vanligt för cirka 20 år sedan), att det bara är att byta kanal eller stänga av. Visst tar det tid att läsa på internet, men jag tror många avstår för att det är stressande i sig att känna att man inte riktigt har koll på ALLT, att det kan finnas något man har missat ... Därför lika bra att låta bli. Men jag håller med: man läser ju för att det som står där är något man saknar på andra ställen. Nu har varken DN eller Svd recenserat Birgitta Holms bok om Rut Hillarp, eller hennes dagböcker. Däremot har Svd recenserat Dolph Lundgrens bok på stort utrymme. En prioritering som säger allt.
Uppmärksammades just på att MP fått ett litteraturpris av GP. Det är han väl värd tycker jag. I en intervju i DN säger han: "Det är roligt att någon tycker att jag är bra, att man får bekräftelse. Man behöver alltid påminnas om att det man gör är något som folk gillar eller spelar någon roll"
SvaraRaderaVisst, det är lätt att vara cool och säga att man inte läser recensioner, men i den mån min bok blev recenserad (en handfull tidningar, lika många bloggar) är det klart att jag läste, och - ja, ibland var jag upprörd, ibland glad, ibland lite ledsen, och så vidare. Vad det visade, bland annat, var att en kort recension inte direkt gör boken rättvisa, och då menar jag både positiva och negativa recensioner. Men nog lärde jag mig en hel del av att läsa dem.
SvaraRaderaSom ny i bloggsfären blev jag uppriktigt förvånad när jag förstod att författaren till en bok jag skrivit om hade letat rätt på det och läst. Jag var inte beredd på det, låter säkert naivt men så var det. Och det gör det inte alltid helt lätt - man måste vara ärlig, annars blir det meningslöst, och det är ju därför man (eller åtminstone jag) läser bloggar: för att få ta del av vad och hur andra läser, men man vill ju för den skull inte göra någon ledsen. För egen del är det på bloggarna jag ofta hittar fram till för mig nya författarskap, snarare än via tidningarnas kultursidor. För att ta några närliggande exempel så var det via Lennarts blogg jag hittade Karins böcker och via denna blogg jag blivit nyfiken på Rut Hillarp.
SvaraRaderaOch visst tar det tid med bloggar: borde kanske suttit med näsan i Proust nu istället för att skriva det här...
Men man kan väl läsa Proust (också!)?
SvaraRaderaJa, visst, jag har fått rätt många sura mail från författare efter att ha sågat deras böcker. Uppenbarligen googlar de sig själva - uppenbarligen bryr de sig ... Och mer sällan också någon uppskattning, det ska medges. Men när jag väl skriver negativt: då tar det hus i helsike, eller vad det heter (jag ska skriva om det här så småningom).
Visst kan man läsa Proust också! Och att läsa bloggar och blogga själv driver snarare på motivationen att ta sig an även ett längre verk Som på spaning efter den tid som flytt.
SvaraRaderaJo, jag tror nog att de allra flesta googlar sig själva. Fast mailat någon kritiker på en tidning har jag aldrig gjort, skulle nog inte göra heller. Jag är i sådana fall att det som ståt i offentligheten (gäller också bloggar) ska bemötas i offentligheten. Jag tycker alltså att man som författare HAR ALL RÄTT I VÄRLDEN att kommentera recensioner om man har lust. Att man inte får bemöta dem i samma tidning må vara hänt, men man kan ju öppna en blogg eller en hemsida.
SvaraRaderaJag tycker att litteraturen är en del av det offentliga samtalet och att diskussionen om den kan vara viktig (även om den inte alltid är det). Och varför skulle man som författare liksom vara ett tigande orakel arpopå sina böcker, utanför själva böckerna? Som sagt, vill man så får man.
Jag har givit ut tre böcker. Den första fick stor uppmärksamhet, de två andra betydligt mindre. Och egentligen, så här i efterhand, så spelar det inte så stor roll. Alltså, det var ju kul med intervjuer och sånt, men grejen med skrivande, det jag söker, det jag vill med det jag skriver är egentligen något så dumt som att skriva. Drivkraften ligger inte i att bli läst och helst förstådd eller missförstådd, drivkraften ligger i att upptäcka den där världen som man liksom har i sig.
Det är också därför det blir så jobbigt att färdigställa en bok. Man skriver och det tar tid och det blir till slut något som förändrats under resans gång. Man måste ändra, man måste ta bort, man måste TÄNKA PÅ LÄSAREN, och inte minst på en eventuell förläggare. Det är många gånger urtråkigt och också svårt, det mördar lite av glädjen.
När sen alltsammans är klart efter nittio genomläsningar och rättningar och diskussioner hit och dit så är åtminstone jag bara hjärtligt trött på det och vill inget hellre än glömma det. Upptäcka något nytt och annat.
Så det där med utgivning (som väl inte var ämnet för denna post, men nu hamnade jag i det, ursäkta!) och respons - det är, även om det kan vara starkt liksom, en helt annan sak. På sätt och vis sekundär.
Jag förstår inte riktigt varför man mailar en kritiker, ger sig in i en sådan debatt, som inte kan vinnas. Jag har som sagt fått en del sura mail från sura förf, och inte vetat vad jag ska göra med dem. Det är väl en annan sak att läsa recensionerna. Men det tror jag inte heller man ska göra FÖR noggrant.
SvaraRaderaFörfattare som mailar till recensenter gör helt enkelt bort sig. OK, en författare kan öppna en blogg och bemöta det som skrivs om hans/hennes böcker, förklara sina intentioner och så vidare. Diskutera recensionerna, helt ok. Men skicka mail och klaga - är inte det mest löjligt?
SvaraRaderaOA
P.S Malte Persson öppnar säkert en Berlinblogg.
SvaraRaderaOA
Karin: Självfallet har författare rätt att kommentera det som skrivs om deras böcker! Den förvåning jag nämnde i ett tidigare inlägg var inte negativt menad utan snarare ett uttryck för en positiv överraskning över intresset.
SvaraRaderaPetra, tänkte inte på dig, har haft den här diskussionen på annat håll, apropå Håkan Nesser, där var folk mer polariserade. Så ingen skugga, eller vad det heter!
SvaraRaderaJo, det är korkat att ge sig in i polemik med en recensent: har du skrivit boken, låt den tala för sig själv, släpp den, liksom! Du kan inte vinna alla - ens om du heter Guillou eller Marklund i efternamn. Men om boken verkligen är bra, då tål den negativa recensioner.
SvaraRaderaJag vet inte om Malte tänker öppna en Berlinblogg: han twittrar väl rätt flitigt?