En missuppfattning om Virginia Woolf är att hon är en författare som isolerar sig i ett världsfrånvänt elfenbenstorn, där hon fäller sina snobbiga kommentarer utifrån en uppfattning om konstens överlägsenhet. Men hon diskuterar och problematiserar de ämnen som tiden uppehåller sig vid. Trots att hon under 1930-talet kämpar mot privata depressioner och en värld som rustar sig för krig, väljer hon optimismen, i ett skrivande vars utgångspunkt är en utpräglat politisk dimension.
Att läsa hennes böcker är att ständigt bevittna denna sammandrabbning mellan ett starkt tvivel och en ännu starkare livsvilja, som skulle förlora mot en dödsdrift som hon sedan ungdomen haft som daglig följeslagare, när hon den 28 mars 1941 begick självmord.
Samtidigt som hon är helt placerad i detta nu är hon starkt beroende av sitt förflutna, och jag skulle vilja hävda att det är tryggheten i denna koppling bakåt som tillåter henne att bli just så fast i det nutida, att hon känner sig säker på sin bakgrund, medveten om vad hennes tankevärld bottnar i: en djup förtrogenhet med 1800-talets idéer, i synnerhet när det handlar om romankonsten, där den utomordentligt välskrivna 1800-talsromanen får sin förlängning i hennes fria omtolkning, när hon frigör sig som romanförfattare – en frigörelse som sanktioneras av de gedigna kunskaperna i föregångarna.
Nuet är hennes tempus, och tiden är den tematik som hon återkommer till. Hon gör det i ”Åren”, kanske hennes mest underskattade roman, där hon sammanfogar den viktorianska föreställningsvärlden med modernismens tankar, men också i ”Mot fyren”, med dess pendling mellan närvaro och saknad, dess blick tillbaka som innehåller väl avvägda doser nostalgi och klarsyn. Men ännu mer framträdande är tiden i ”Mrs Dalloway”, som utspelar sig under en och samma junidag 1923, med Big Bens klockslag som påminnelser om hur tiden styr våra liv. Och allra mest i ”Orlando”, vars huvudperson upplever välsignelsen av ett fyrahundraårigt liv.
Hon är en problematisk författare att gilla; hennes motsägelsefulla åsikter ställer sig på tvären. Vi behöver inte placera henne på piedestal, vårda henne som en klenod från en förgången tid. Hennes besatthet av nuet kan däremot fungera som ingivelser för oss, att vi ska följa detta exempel och börja granska vårt eget nu med samma noggrannhet som hon utsatte sin tid för.
Där kan hennes agerande fungera som inspiration, med hennes subtila uppmaning att ta dig till gränsen – för att överskrida den. Nöj dig inte med din lott, utveckla din potential. Detta kan spåras i hennes vädjan till människans strävan mot deltagande, hennes uppfordrande vilja att se oss som sociala varelser. Vi behöver fler sådana röster, som uppmuntrar och stödjer, som vågar se konstruktiva krafter hos människan, även när omvärlden försöker bevisa motsatsen. Hon lägger generositeten i vågskålen när hon skriver: hon är en författare som berikar, som ger med öppna händer.
Det är en okonventionell, utmanande och svår författare, men just i denna svårighet ligger också belöningen. Jag har i mer än tjugo års tid befunnit mig i strid med Woolf, varit den förste att besvara den gamla frågan från Edward Albees pjäs, ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”, med ett affirmativt ja. Det är en tuff författare, vild och otämjd. Jag har grälat med henne, skällt ut henne, gjort slut och försonats, och kommit tillbaka.
En slags summering av Virginia Woolfs insatser för litteraturen kan utgöras av en betoning av hennes kaxighet. I sina bästa stunder är hon en författare som med obesvärad lätthet och nonchalansens exakthet demonstrerar vilka möjligheter som litteraturen äger. Det enda rimliga sättet att förhålla sig till hennes texter är med tacksamhet.
(Publicerad i Jönköpings-Posten 28/3 2011.)
Jag gillade också det du sa i DN-artikeln om VW i helgen. Att hon expanderar tänkandet och gör oss till bättre läsare.
SvaraRaderaTack! Det låter kanske lite förmätet, men jag har faktiskt lärt mig av henne: spec hennes Common Reader-böcker, som jag tycker är lite underskattade. Hon läser så nyfiket, så förbehållslöst. Men det gör hon också i Ett eget rum, när hon skriver om den där boken som egentligen är dålig, men lyfter fram "andra" kvaliteter i den, jag har glömt vad boken heter, den var skriven av någon Carmichael, påhittad så klart ...
SvaraRadera"Jag har i mer än tjugo års tid befunnit mig i strid med Woolf, varit den förste att besvara den gamla frågan från Edward Albees pjäs, 'Vem är rädd för Virginia Woolf?', med ett affirmativt ja."
SvaraRaderaFrågan som ligger i pjäsens titel är ju "vem är" och inte "är du", så varför svarar du egentligen "ja"? Visserligen är det nära mellan "ja" och "jag"..
Ett ja med kommatecken efter sig, ett "ja (, jag!)".
SvaraRaderaBeautiful text! som vi säger på landet. Bless you! som vi säger när vi tar bussen in till stan, om det går någon. "... en författare som ger med öppna händer..."
SvaraRaderaTack! Jag har sällan - dvs, aldrig - varit så nöjd, så jag är glad över dessa ord. Now my heart is full(er), liksom - - -
SvaraRaderaNu ramlade jag in på den här sidan några år sent, ser jag. Men Virginia finns ju alltid i nuet, som du skriver. Det kan jag bara hålla med om ifall du, vilket jag tror, med nuet menar alla tider på en gång. Tidlös skulle jag kalla henne. Så tidlös som jag önskar att fler av våra samtida författare vågade vara. Den politiska aspekten är ointressant, som alla politiska författare är ointressanta och omoderna i samma stund de skriver, för politiken blir så lätt kopplad till aktualitet. Nej, Virginia Woolf är ju en berättare och observatör, inre och yttre, av Guds nåde! Hon är inte ett dugg svår. Krånglig, ja. Och okonventionell - hurra! Få författare gör mig på så gott humör, så passionerad, sorgsen och upprymd som Virginia Woolf. Och skönheten! Både i språket och skildringarna. Böckerna ska läsas långsamt för högsta syntaktiska njutning. För det finns ju bara ett begränsat antal, medan tiden är ingenting…
SvaraRadera