Musiktidningen för alla som har intresse av att negligera Bob Dylans uppmaning att aldrig blicka bakåt, Mojo, har uppmärksammat att det i år är 25 år sedan "The Queen Is Dead" släpptes, och jag försöker låta bli, för jag vet att det blir som vanligt, förbehållslöst uppskattande ord av alla möjliga som vittnar om hur inflytelserik skivan har varit, och visst, nästa år går det att fira jubileet av den lika fantastiska men lite underskattade "Strangeways, Here We Come", och så vidare, och sedan blir det 30 år sedan. Men Jon Savages text om skivan, och om stämningarna i England på 80-talet, är fint skriven, insiktsfull, och får mig att inse att jag är bortom all hjälp, att jag kommer att behöva långvarig terapi och massiv medicinering, lobotomi och indoktrinering och hjärntvätt, för att någonsin avstå från att läsa något som handlar om The Smiths. Savage skriver om en bild från studentupploppen i London från slutet av förra året, med bilden av den unga tjejen som står på kravallstaketet och trotsar polisens sköldar, iförd en "Hatful of Hollow"-t-shirt. Han jämför med Delacroix (mest) kända målning "Friheten på barrikaderna" (egentligen "La Liberté guidant le peuple").
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.