I går såg DN:s kulturbilaga annorlunda ut, då omslaget imiterade det gamla stora formatet (det heter något på journalistspråk, men det har jag glömt, jag är ingen journalist). Det beror förstås på Olof Lagercrantz, legenden och spöket - eller Den Vandrande Vålnaden, som Horace Engdahl vitsigt antyder i sitt förord till en bok som ges ut på torsdag, 100-årsdagen ("Det är bekant att ömhudade genier ännu decennier efteråt kunde oja sig över narcissistiska blessyrer prydda med Olof Lagercrantz fantomenmärke"). Ja, visst ska vi uppmärksamma Lagercrantz: hans stil önskar man skulle vara något mer stilbildande för svenska skribenter. Engdahl gör sitt bästa, och det är alltid en fröjd att läsa också honom, när han skriver om de skärsår man riskerar att få av att läsa:"Olof Lagercrantz riskerar inte att glömmas. Större är i så fall den motsatta risken att han förvandlas till en myt, där han uppträder som en gigant från tiden före syndafloden, då nöjeskulturen ännu inte hade svämmat över alla bräddar för att till slut även dränka kultursidorna."
Och DN bevarar myten i sin bilaga, med en nostalgisk snegling - men bara halvhjärtat, för det var schlagerfestival samma dag, och den ska givetvis bevakas i samma tidning.
Ja, inte skall jag mopsa upp mig mot dessa andens giganter (om jag säger så). Men att skriva om L. utan att nämna hans politiska vilsegång är väl litet som "Hamlet utan prinsen av Danmark". Och hans förräderi mot Tingsten, hans attacker på Martinson, Johnson, Jolo, Ingmar Bergman, Per Rådström - kan det verkligen avfärdas som "narcissistiska blessyrer"?
SvaraRaderaJa, det är väl så. Men som enkel skomakare har jag svårt att se det.
Mm, men detta, nästan allt (utom Jolo), tas upp i DN-bilagan. Engdahls poäng är väl att genialiska förf. blir mindre genialiska när de lämnar skrivbordet.
SvaraRaderaHans politiska vilsenhet förklaras delvis av vantrivsel med den egna kulturen, ett försvar som också använts för att göra Pounds attacker mer rumsrena.
... fast hans sågning av Tingsten är helt lysande läsning även så här långt efteråt, just för att han erkänner så många förtjänster hos T-sten. Man kan bara drömma om en debatt där meningsmotsättningar skulle formuleras lika bra idag.
SvaraRaderaJa! Det finns ju kritiker som det skulle vara en nåd att stilla bedja om att bli sågad av, visst! Att bli avpolletterad med finess!
SvaraRaderaDet är f.ö. vanligt att sprida bilden av Lagercrantz som mördare av Harry Martinson, vilket bara är en osmaklig lögn, som också reducerar anledningen till ett självmord.
Lord Byron skrev att Keats mördades av en recension - men: det var ett SKÄMT!
@Håkan - jamen motivet, Håkan, motivet...
SvaraRaderaMotivet?
SvaraRaderaLagercrantz har verklligen en förmåga att göra folk rasande och förorättade decennier efteråt, och det bottnar mycket i hans stilistiska skärpa. Man kunde inte ignorera honom - det hade varit lättare att göra om han varit klumpigare - men hans vederskarae gjorde sig sällan mödan att verkligen argumentera mot honom. Ofta blev det bara hänvisningar till att han minsann var kommunist och förrädare och så, som om dessa personers egna positioner var helt raka och problemfria. Man ser samma mönster idag med t ex Åsa Linderborg, urladdningarna mot henne från diverse liberala riddare påminner inte så litet om spänningen melllan Lagercrantz och en del av den tidens borgerliga skribenter.
SvaraRaderaDet har uppstått en massa myter, många förs vidare av Sven Stolpe i hans bok (som ganska länge var huvudkälla för svenska wikipedias artikel om Lagercrantz!) Visst är recensionen av Tingstens "Mitt liv IV" elak men så himla unik är den faktiskt inte, många skribenter begår fadermord och man får nog förstå att trycket från Tingsten - och hans fans - mot hans efterträdare var betydande. OL var på ett sätt tvungen att göra något sådant för att visa att han inte tänkte putsa Tingstens kängor. Och Stolpes antydningar att Lagercrantz kunde hindra Tingsten från att gå i svaromål, genom att välja rätt ögonblick, är löjliga: Tingsten hade sannerligen andra fora än DN att ta till.