En dikt av Charles Simic

Det äldsta barnet

Natten skrämmer dig ännu.

Du vet att den saknar slut

och har stora, otänkbara dimensioner.

“Det beror på att min sömnlöshet består”,

har du läst att nån mystiker har sagt.

Är det punkten på hans skolpojkskompass

som sticker dig i hjärtat?

Någonstans kanske de älskande ligger

under de mörka cypresserna,

och skakar av glädje,

men här finns bara ditt flerdagsskägg

och en nattfjäril som skälver

under din hand tryckt mot bröstet.

Äldsta barn, Prometheus

till någon kall kall eld du inte ens känner till

som du avtjänar långsam tid för

med den där nattfjärilens fasa som sällskap.

Charles Simic, från Wedding in Hell (1994). Övers. B.K. 1/3 2011.