Winter´s Bone

Den är som en Twin Peaks, fast nedsänkt i de inavlades mark, en terräng bortom både hopp och förtvivlan, där överlevnad är det enda som dagen innehåller. Winter´s Bone är en läskig film, helt utan skrämseleffekter, annat än dova gevärsknallar som hörs i bakgrunden lite då och då, när dottern Ree (Jennifer Lawrence) promenerar fram i oländighetens terräng, och medan modern är katatonisk är det enda som kan rädda Ree och de två yngre syskonen den försvunne fadern som Ree söker efter. Hellre än att beskriva den som southern gothic, som några svenska filmkritiker har gjort, tycker jag nog att filmen, som bygger på Daniel Woodrells roman, utspelar sig i country noir (en term han var med om att lansera). Jennifer Lawrence bär nästan hela filmen själv, och hennes uttryck är exakt rätt när hon konfronteras med män, allt otäckare, och kvinnor, allt mer härjade (på tal om Twin Peaks spelar Sheryl Lee, Laura Palmer, en av dem). I en av många minnesvärda scener säger Ree till sin farbror Teardrop (spelad av John Hawkes) att hon alltid varit rädd för honom, och han svarar: "That´s ´cause you´re smart". Filmen är en triumf för regissören Debra Granik, och vore världen rättvis kunde hon vinna en Oscar för bästa regi (i så fall den endast andra kvinnan som vann detta pris). Hon utnyttjar bildmediet, låter miljön bli delaktig i berättandet - precis på gränsen till groteska vykort, utan att överskrida den. Detta att den vågar närma sig det överdrivna och kitschiga blir ett styrkebesked, att en så enkel berättelse ändå kan beröra, och vara spännande. Det är också ett bevis på en bra regissör att lyckas skapa en enhetlig och konsekvent stil för alla skådespelare, där det finns mycket för våra inhemska kolleger att lägga märke till - men kanske ännu mer en stilla förhoppning att någon svensk regissör studerar filmen noggrant.