Sidor
31 dec. 2010
profan kant
till intet förpliktande
den dröm, som var dröm
men vars gåvor aldrig
att (för)följas, men jag ropade tillbaka
sirensångens rop:
följ mig inte!
din statistik är gammal nu
nu följer det nya
det är tomt och vackert
och skrattar bäst
det ska vändas i tid - krönika
det som går in i nuet
besviket hopp
för att aldrig mer gå ut igen
Ready with ready wit
vars ansikte vi aldrig se och vars tankar vi inte känner,
den mörke inom oss med sin ödeskappa av natt,
som blott i sällsynta ögonblick genomlyses och utplånas.
Artur Lundkvist, Sirensång.
30 dec. 2010
Lång, längre, längst
Förborgade tecken. Esoterism i västerländsk litteratur, [red] Per Faxneld & Mattias Fyhr
I förordet skriver Faxneld, doktorand i religionshistoria vid Stockholms universitet, att esoterismen blir ett sätt att tänka, en tillämpning. Förvisso kan den ses som en apokryfisk teologi, men definitionen blir tämligen vid, och måste inrymma sådant som just religiös mystik, mytologi, satanism och skräck.
Då rör vi oss mot det som brukar kallas mumbo-jumbo, men vi får påminna oss om ”Modernismens ockulta rötter”, som Thomas Steinfelds artikel i Axess, nr 9 2009, hette, där han visar bland annat dess förankring i teosofin. Detta står i konflikt med de upplysningsideal och den rationalism som präglar vårt samhälle. Men ett av konstens yttersta mål blir enligt den här traditionen en transcendens, och då spelar det ingen roll vid vilket ord vi vill kalla det.
Nu måste tillstås att Förborgade tecken innehåller en brokig samling texter, trots – eller kanske tack vare – det gemensamma intresset, att det ligger i ämnets natur att uppmuntra diversioner. Vi som inte är lika väl bevandrade kan bara tacksamt ta emot dessa presentationer och introduktioner.
Här samsas faustisk längtan efter förbjuden kunskap, driften efter djupare och mer subjektiva sanningar, illustrerat av författarnas strävan efter det förborgade, vilket bland annat illustreras i Mattias Fyhrs essä om spiritism i Selma Lagerlöfs besynnerliga roman En herrgårdssägen. Fyhr, tillika en av bokens redaktörer och lektor vid Jönköpings högskola, kopplar ihop Ingrid Hedes förvandling efter sin (sken)död till den esoteriska transmutationen, en andra födelse som ger nya insikter, med förgreningar till alkemin.
Dock måste jag få med en liten brasklapp: tidigare har jag bara stiftat ytlig bekantskap med några av föremålen här, och blivit uttråkad – inte mycket i referaten kring deras böcker gör mig piggare på att återuppta den bekantskapen. Jag kan också bli lite misstänksam mot att de kanoniserade författarna blir ett slags galjonsfigurer, som används för att legitimera studierna av satanister som Kenneth Grant och ockultisten Dion Fortune.
Bilder: Celestografier av August Strindberg från 1894. (Kungliga biblioteket)
Bilden, Jean de Berg
I den värld som romanen skissar fram är ett leende alltid något annat, bärare av dunkla hemligheter och ännu dunklare begär. Mannen, som delar namn med författarpseudonymen, träffar en dominant kvinna, Claire, och den undergivna adepten Anne, och bevittnar med godtrogenhet deras erotiska lekar, både som åskådare och som betraktare av fotografier, vars detaljerade innehåll de Berg tecknar med minutiös noggrannhet.
Fotografiet har en betydelsefull roll i sammanhanget, som dokumentation av förloppet, men också som indikation på det teatraliska (de Berg var både fotograf och avhoppad skådespelare, inflikar Tröjer). De serieteckningar av Jan Bielecki som ingår i berättelsen är i sammanhanget pleonastiska, och tecknade i en anakronistisk sjuttiotalsstil. I tablåer iscensätts den enkla handlingen, illustrationer till ett agerande hårt styrt av rigida direktiv och givna regler. En gnutta förutsägbart, även om det blir intressant när en kvinna låter en manlig protagonist utveckla stereotypa önskedrömmar.
Fast, samtidigt som allt är på lek, blir Annes underkastelse provocerande, där kroppen allt mer utnyttjas och tillintetgörs: det hjälper föga att lydnaden är spelad. Då är Claire den mer intressanta karaktären, i sin avsky för beröring som reducerar henne, den dominanta, till objekt. Betraktaren Jean glorifierar och upphöjer sina begärs dunkla mål till någonting sakralt, precis som hos Bataille.
Här handlar det också om att göra det förbjudna, om lockelsen i överskridandet, och de Bergs bok presenterar skräck och hänryckning i avvägda doser, med ett beteende som hela tiden riskerar att kantra, att gå för långt. De rituella inslagen tangerar ibland det löjeväckande, men mer intressant är det underförstådda samtalet om makt och utnyttjande, hur dessa roller kan vara utbytbara och positionerna raskt bli de omvända, med straffet som sin egen belöning. Men om belöningen då är ett straff?
Bilden: Catherine Robbe-Grillet. © Fonds Alain Robbe-Grillet/IMEC.
Vintermusik
”The doubt will creep and crawl in on you
The dark will leap and fall upon you
Come back now, come back now
Let it be, let it go, let it fall, let it blow
Let it come, let it go, let it fall, we will know.”
Ready with ready wit
JG Ballard, A User´s Guide to the Millennium.
29 dec. 2010
Springsteens löfte
över
nog har jag (för)sökt
men aldrig vissheten
utan att alltid
att hela i sig själv
vara fullständigt
hur den trycks
åt fel håll
rörelsen kring det runda
insnärjd i ett
en virvel som
Ready with ready wit
28 dec. 2010
Snö,
And all woke earlier for the unaccustomed brightness
Of the winter dawning, the strange unearthly glare:
The eye marvelled - marvelled at the dazzling whiteness;
The ear hearkened to the stillness of the solemn air;
No sound of wheel rumbling nor of foot falling,
And the busy morning cries came thin and spare.
Robert Bridges, "London Snow".
Desperate Romantics
Bilder: Millais, Walters, Rossetti, Hunt; Amy Manson i badkaret som Elizabeth Siddal/Ophelia; DGR:s teckning av Siddal från 1855.
Ready with ready wit
27 dec. 2010
Nobelpristjafs
Borges, Nabokov, Rilke, Lispector, Södergran, Woolf, Proust, Joyce, Duras, Calvino, Kafka, McCarthy, Celan, Tsvetajeva, Pessoa, Cioran.
jjulklapp
Science Fiction, Johannes Heldén
Redan i sin debut hade han forslat in ett tåg på boksidan – för att inte tala om maskinen i titeln till den andra – och science fiction-genren är givetvis beroende av sin maskinpark. Men här har rymdskeppen mer eller mindre utgått, till förmån för flygplan, diverse farkoster. Ja, och så fåglar, förstås, dessa rymdens genuina härskare (något jag alltid tänker på när jag möter engelskans heron – hägern – luftens hjälte – hero(n), och så har vi Katarina Frostenson, svensk poesis hjälte, från Hägersten; om det är någon poet Heldén är beroende av, utöver Öijer, är det väl Frostenson – även här är ellipserna och tom- och mellanrummen dominerande inslag).
Det var med dystopierna science fiction-författarna lyckliggjorde sina läsare, en (kommande) värld i trasor. Heldéns framtid är igenkännbar. Meningarna – meningen – är bortryckt, svår att ta till sig, finns ”alltid just bortom förståelsen förstår nästan”, som han skriver. Fraktioner: utkastade ord, som dumpas i intet. Det kan uppfattas som frustrerande.
Här har rädslan och tryggheten åtskilligt att säga varandra, när Heldén tar sig till ett slags barndomsland, med besvärjelser och önskningar, olika röster som kontrapunktiskt ger förslag, levererar svar, förvissar sig, men också sår osäkerhet: auktoritetens högtalarröster, och tvivlets snyftningar. Människans litenhet betonas. Utseendemässigt liknar boken Heldéns förra, och jag blir inte riktigt klok på vad som är skillnaden mellan dem. Det är visuell entropi, men inte tillräckligt djärv och introvert: den skulle ha tjänat på att bli mer sluten, mindre utåtriktad.
Den nedgångna världen som här träder fram har något gemensamt med Blade Runners estetik, denna kanoniska apokalyptiska vision. Men framtiden verkar inte ha mycket att säga oss, eller ha något särskilt att komma med. Tyvärr kan jag inte riktigt dela Heldéns entusiasm över det han presenterar som nya fynd, då det mest liknar gammal skåpmat: ”jag har alltid trott att naturen är välvillig men kanske är sanningen den / att den är likgiltig eller till och med fientligt inställd” - knappast några revolutionerande insikter.
Samuel Taylor Coleridge karakteriserade en gång – med sin säreget loja precision - William Blakes konst som mer ”ana-calyptic” än ”apocalyptic”, och något av den distinktionen kan utnyttjas även för att karakterisera Heldén, som att den nyanserar undergången, utan att vilja förneka den. Framtiden är kanske den egentliga fiktionen: vi lär aldrig uppleva den, för den vägrar infinna sig. Allt är för sent, det visste Blake, fast, som han sa om Milton och Satan – utan att veta det – och det vet Heldén, och det kommer du och jag att veta.
Ready with ready wit
26 dec. 2010
Ready with ready wit
sina ögonfransar med kohl i din takt.
Säg till denna väg där du gick vilse:
I begynnelsen fanns exilen.
Adonis, Boken.
24 dec. 2010
23 dec. 2010
"Slipping steadily into madness, now that's the only place to be free"
1 Firewall
2 Shell Games
3 Jejune Stars
4 Approximate Sunlight
5 Haile Selassie
6 A Machine Spiritual (In The People´s Key)
7 Triple Spiral
8 Beginner’s Mind
9 Ladder Song
10 One For You. One For Me.
Kärlekens geografi, Nina Bouaroui
Elisabeth Grate Bokförlag ger ut sin femte titel av Nina Bouraoui, den heter Kärlekens geografi, är översatt av Maria Björkman, och är lika tunn som de tidigare, om inte tunnare: en bok på under hundra sidor, som ändå lanseras under begreppet ”roman”. Ja, men vad ska det då kallas, denna långa monolog, denna oavbrutna oavbrutet fascinerande text utan styckeindelning, som påkallar uppmärksamheten och griper tag i dig med ett bestämt men varsamt grepp?
Boken är tillägnad ”P.M.”, initialer som delas av den unge konstnär som den sexton år äldre författaren förälskar sig i, och hela berättelsen återger hennes besatthet, där hon närmar sig hans hemsida, hur hon bevittnar litteraturens omvälvande kraft, hur orden betvingar henne, beroendet av orden. Det är en intensiv kärleksupplevelse som skildras, där det handlar om passionen, men också om att försona sig med livet, med friheten, att acceptera att så här är det att leva, att det inte finns några alternativ.
Författaren, utan namn, försöker besvärja tomheten: ”Jag brände mig på tomheten och gick i takt med min epok och den förvirring som den alstrade”. Överlag skriver Bouraoui gärna i sentensform, korthugget och lakoniskt. Här försöker jaget rusa in i glömskan, uppvaktar nollställdheten, men kan bara ersätta den med en ny nollställdhet. Hon växlar mellan glömskans rörelser och fixeringens rörelser (som också kan kallas påminnandets rörelser), och når fram till kompromissen sysselsättningens rörelser (hennes kursiv).
Här blir den unge manlige konstnären något av en kliché, ja även i beskrivningen av hans konstverk finns något stereotypt, rentav krystat – men det kan bero på att jag bevakar honom svartsjukt, att jag är lojal mot berättaren, i intimt förbund med henne. Här sker allt i den innersta av världar. Kärleken är inte blind, den är klarsynt, ger tingen skarpare konturer, med mer alerta och mer mottagliga sinnen, där alla sinnen står i samklang.
Det är inte lätt att beskriva vad det är för slags läsning Nina Bouraoui uppmanar till. Vi har en klar uppfattning om fransk film, om fransk musik – schabloner med viss sanningshalt. Att det här jämförs med Marguerite Duras kan jag förstå, men det är bara orättvist och missvisande. Det finns en rytm i språket som är Bouraouis helt egna, och det vore förmätet att spekulera i hur skickligt översättaren har lyckats fånga denna rytm, men att Björkman har säker svensk språkkänsla står klart.
Men det finns också en intelligens i Bouraouis metod, att hon också litar på läsarens intelligens, att hon vågar göra berättelsen utmanande och osäker, liksom att här finns referenser till konstnärer och teoretiker, som när hon nämner ett fotografi av surrealisten Claude Cahun eller konstnärer som Michel Journiac, teoretiker som Judith Butler – kort sagt något som svensk romanprosa skyr, i rädslan att uppfattas som snobbig. Det monologiska tilltalet kan få mig att tänka på Åsa Ericsdotters korta prosaböcker, som också är undersökningar av begäret, av åtrån; hos Bouraoui sker det inifrån, utan skydd – att skriva fint är en sak, det här är något helt annat. Titeln Kärlekens geografi pekar ut riktningen: med säker hand leder oss Bouraoui vidare och djupare in i sin sällsamma värld, där hon ger oss kartan till Besatthetens rike.
”Jag tänkte att världen än en gång hade öppnat en liten dörr ut mot friheten för mig.”
Bilder: Michel Journiac, "Le Vierge Mère", 1982, Claude Cahun, "Autoportrait", 1928.
Ready with ready wit
22 dec. 2010
Vampyrfilm
Julie Delpy har regisserat The Countess, en film om Erzsébet Báthory, den blodtörstiga ungerska grevinnan som för fyra hundra år sedan levde högt på myten om att hålla sig ung med hjälp av blod från kvinnliga oskulder, som hon på snillrika sätt tappade på blod. En vacker men ganska livlös och monoton film, som kanske hade behövt dynamiken mellan Delpy och Ethan Hawke (han hoppade av filminspelningen, jag vet inte varför) för att ha klarat sig undan det lite enahanda. Men kläderna är eleganta, och ljuset faller snyggt i många scener i slottet. Dock berör aldrig filmen: man oroar sig varken för offren eller för grevinnans förlorade ungdom, och hela händelseförloppet är förutsägbart.
30 Days of Night tyckte jag var en hygglig skräckfilm, som skrämdes rätt bra - uppföljaren 30 Days of Night: Dark Days är tråkigare, och förlitar sig starkt på tv-spelsestetik, med mekaniska nermejningar av diverse otäckingar. Vampyrerna här påminner om zombies, där de frustrerande långsamt rör sig mot sina byten, och de har ett fascinerande djuriskt väsande läte, som kan erinra om mytens lamia (ormvampyrerna). Men jag gillar inte det här hjälteidealet, att man ska följa en grupp som ska frälsa oss från de onda. Gudinnan Lilith, som tillbringar mesta tiden i ett badkar fyllt av blod, spelas av Mia Kirshner från gamla tv-serien The L Word, men här har hon en otacksam roll.
Ja, vi såg ytterligare en, men det är nog bäst att jag inte nämner den - - -
God jul
Novellförfattarna bygger en bro
Fosfor i drömlandet, Rikki Ducornet
Det är en allusionsrik brygd, med esoteriska källor som samsas med apokryfer när Ducornet ger oss denna sällsamma surrealistiska roman, som ingår i serien ”Surrealismens kvinnor”, om ön med besynnerliga djur och ännu besynnerliga människor som invånare, dit den klumpfotade protagonisten Fosfor, poet och fotograf, hamnar i sällskap med den grymma härskaren Fantasma, älskarinnan Extravaganza, Fogginius, Cosima, med flera.
Till det gotiska hör den labyrintiska strukturen, liksom hur Ducornet laborerar med diverse upphittade manuskript, och ett resonemang med läsaren, i form av prydliga fotnoter som refererar till påhittade källor. Enligt fiktionen är det 1600-tal, vilket inte hindrar Fosfor från att äga en slags kamera, i syfte att med tredimensionella bilder kartlägga geografin och dokumentera det zoologiska livet på ön Fågellandet, där fåglarna har den mest framträdande rollen, i synnerhet den udda Lôplôpen, med sina mänskliga egenheter.
Till det karnevaliska hör den upp- och nedvända världen, med de småtokiga infallen. Det finns även paralleller till kolonialismen från Shakespeares Stormen i denna roman, som lever mycket på kraften i det konstiga bildspråket: några andra litterära urtexter som Ducornet kommunicerar med är Swifts Gullivers resor och Calvinos Klätterbaronen. Drömmen och fantasin är ledstjärnorna, det som (normalt) inte låter sig göras, i arabesker – och så tar hädiska utfall mot kyrkan vid, där obsceniteterna stegras.
Prosan är febrig och ångestanstruken, samtidigt som ett visst ljus sipprar fram lite här och där. Fosfors dokumentation av ölivet ges encyklopediska ambitioner, men det berättande draget rör sig mer ofokuserat. Hela romanen är en förlängd metfafor, där skrattet rör sig farligt nära vansinnet och förtvivlan. Överdådet segrar: man får för mycket av allt. I språket finns drag av en ovanlig poesi, men jag tvekar inför berättelsen, som inte riktigt griper tag. Det är de vilda perspektivens litteratur, och jag beundrar ändå anspråken och modet hos författaren, där hon vågar ta i och överdriva, göra sin berättelse så här otymplig och ohanterlig.
Ready with ready wit
21 dec. 2010
The Last Living Rose
Lite borta från platsen där jag talar, Ulrika Nielsen
Av någon anledning tänker jag på det här när jag läser Ulrika Nielsens nya bok, Lite borta från platsen där jag talar – mikroprosa, anteckningar, brottstycken, utgiven på ellips förlag, med Metha Skogs utsökt vackra formgivning. Ska litteratur låta bra eller vackert? Den här boken låter inte bra: men det låter vackert. Hon förklarar krig mot det prudentliga, det ordentliga och tillrättalagda; hennes bok är en attack mot det stilenliga, och verkar vara tillkommen i ett försök att åstadkomma en stil utan stil. Förgäves söker jag efter en röst, ett tonfall.
Det är fragment, miniatyrer, ett skrivande som närmar sig dikten, olika tonfall som prövas, somliga tillhörande andra författare, främst Marguerite Duras, i synnerhet den sällsamma sista boken, Det är allt, som Nielsen skriver i dialog med, och låter sin bok bli en dotter till Duras moderbok. Även här, ett ”skriv” som tangerar ”liv”. Närgånget och intimt kommer vi nära en berättare, utan att alltså få tillgång till hennes röst.
Aforismer och paradoxer, dagboksanteckningar: vädret är kallt, Louise Bourgeois dör (i somras), men iakttagelserna rör sig mot det inre skeendet, i ett tänkande på tvären, i ett skrivande som kry(m)per ihop, som söker upp det koncentrerade. Det lilla formatet: det söker också upp osäkerheten. Vad hon mest har lärt sig av Duras är att skriva osentimentalt. Hon söker upp skavankerna, ”avskyr” perfektionen, i människorna, i språket.
Tvärsäkerheten vistas i det osäkra. Vad är det att skriva? Det är allt, säger Nielsen, säger Duras, säger jag. Det är sant att jag läser boken Lite borta från platsen där jag talar, men jag skriver den också, genom att hon upplåter utrymmet, att hon själv inte tar plats och ställer sig i vägen. Därför måste jag skriva, måste mitt skrivande bli en fortsättning på hennes skrivande. Det här är en bok som ger impulser, som manar till tanke, till bearbetning.
Den som skriver gör det också för att ta reda på vem hon är. Men Nielsen bevarar det opersonliga, i sin matta stil. Det stämmer inte heller att hon hela tiden är alert och koncentrerad: hon söker sig till det svamlande, till det ofärdiga och outtalade, det som inte kan sägas, knappt ens antydas. Hon tillåter sig att tappa tråden, se vad som händer när hon låter den falla och rinna genom fingrarna. Därför blir boken hela tiden ett emfatiskt prövande, ett försök: ”Jag vill fortsätta skriva såhär. / Skriva något som knappt är litteratur ens, inte riktigt håller”.
Oron och tvivlet, ja. Man skriver för att komma till rätta med det, inte för att besegra det (hur skulle det se ut?). Nielsen har också skrivit en poetik, i den meningen att hon resonerar kring skrivkonsten, vad skrivandet betyder. Vad svaret är blir nästan lite väl förutsägbart, eller – för att tala med Duras – det är allt.
(bild från Ellips förlag)
Julklappstips
- William Shakespeares Sonetter
- Ann Heberleins En liten bok om ondska
- Kristian Lundbergs Yarden.