Kärlekens geografi, Nina Bouaroui

”Jag följde tidens riktning och närmade mig de tillfälligheter som den hade i beredskap för mig.”

Elisabeth Grate Bokförlag ger ut sin femte titel av Nina Bouraoui, den heter Kärlekens geografi, är översatt av Maria Björkman, och är lika tunn som de tidigare, om inte tunnare: en bok på under hundra sidor, som ändå lanseras under begreppet ”roman”. Ja, men vad ska det då kallas, denna långa monolog, denna oavbrutna oavbrutet fascinerande text utan styckeindelning, som påkallar uppmärksamheten och griper tag i dig med ett bestämt men varsamt grepp?

Boken är tillägnad ”P.M.”, initialer som delas av den unge konstnär som den sexton år äldre författaren förälskar sig i, och hela berättelsen återger hennes besatthet, där hon närmar sig hans hemsida, hur hon bevittnar litteraturens omvälvande kraft, hur orden betvingar henne, beroendet av orden. Det är en intensiv kärleksupplevelse som skildras, där det handlar om passionen, men också om att försona sig med livet, med friheten, att acceptera att så här är det att leva, att det inte finns några alternativ.

Författaren, utan namn, försöker besvärja tomheten: ”Jag brände mig på tomheten och gick i takt med min epok och den förvirring som den alstrade”. Överlag skriver Bouraoui gärna i sentensform, korthugget och lakoniskt. Här försöker jaget rusa in i glömskan, uppvaktar nollställdheten, men kan bara ersätta den med en ny nollställdhet. Hon växlar mellan glömskans rörelser och fixeringens rörelser (som också kan kallas påminnandets rörelser), och når fram till kompromissen sysselsättningens rörelser (hennes kursiv).

Här blir den unge manlige konstnären något av en kliché, ja även i beskrivningen av hans konstverk finns något stereotypt, rentav krystat – men det kan bero på att jag bevakar honom svartsjukt, att jag är lojal mot berättaren, i intimt förbund med henne. Här sker allt i den innersta av världar. Kärleken är inte blind, den är klarsynt, ger tingen skarpare konturer, med mer alerta och mer mottagliga sinnen, där alla sinnen står i samklang.

Det är inte lätt att beskriva vad det är för slags läsning Nina Bouraoui uppmanar till. Vi har en klar uppfattning om fransk film, om fransk musik – schabloner med viss sanningshalt. Att det här jämförs med Marguerite Duras kan jag förstå, men det är bara orättvist och missvisande. Det finns en rytm i språket som är Bouraouis helt egna, och det vore förmätet att spekulera i hur skickligt översättaren har lyckats fånga denna rytm, men att Björkman har säker svensk språkkänsla står klart.

Men det finns också en intelligens i Bouraouis metod, att hon också litar på läsarens intelligens, att hon vågar göra berättelsen utmanande och osäker, liksom att här finns referenser till konstnärer och teoretiker, som när hon nämner ett fotografi av surrealisten Claude Cahun eller konstnärer som Michel Journiac, teoretiker som Judith Butler – kort sagt något som svensk romanprosa skyr, i rädslan att uppfattas som snobbig. Det monologiska tilltalet kan få mig att tänka på Åsa Ericsdotters korta prosaböcker, som också är undersökningar av begäret, av åtrån; hos Bouraoui sker det inifrån, utan skydd – att skriva fint är en sak, det här är något helt annat. Titeln Kärlekens geografi pekar ut riktningen: med säker hand leder oss Bouraoui vidare och djupare in i sin sällsamma värld, där hon ger oss kartan till Besatthetens rike.

”Jag tänkte att världen än en gång hade öppnat en liten dörr ut mot friheten för mig.”

Bilder: Michel Journiac, "Le Vierge Mère", 1982, Claude Cahun, "Autoportrait", 1928.