Bilden, Jean de Berg

Två år efter en av fransk litteraturs mest ryktbara romaner, Berättelsen om O, utkom Jean de Bergs lilla roman Bilden, skriven i uppenbar dialog med Pauline Réages mästerverk: ja, följaktligen innehåller denna Vertigos utgåva av Jean de Bergs roman från 1956 ett förord av Réage, där onekligen skuggorna hopas, då det är en pseudonym – först strax innan hennes död avslöjade Anne Desclos (även känd som Dominique Aury) att hon legat bakom romanen – som skriver till en annan pseudonym, då författaren till Bilden heter Catherine Rstakian, som gift Catherine Robbe-Grillet, maka till den betydligt mer kända förnyaren av fransk roman, Alain. I efterordet tecknar översättaren Agneta Tröjer initierat bakgrunden till romanen och dess tematik.

I den värld som romanen skissar fram är ett leende alltid något annat, bärare av dunkla hemligheter och ännu dunklare begär. Mannen, som delar namn med författarpseudonymen, träffar en dominant kvinna, Claire, och den undergivna adepten Anne, och bevittnar med godtrogenhet deras erotiska lekar, både som åskådare och som betraktare av fotografier, vars detaljerade innehåll de Berg tecknar med minutiös noggrannhet.

Fotografiet har en betydelsefull roll i sammanhanget, som dokumentation av förloppet, men också som indikation på det teatraliska (de Berg var både fotograf och avhoppad skådespelare, inflikar Tröjer). De serieteckningar av Jan Bielecki som ingår i berättelsen är i sammanhanget pleonastiska, och tecknade i en anakronistisk sjuttiotalsstil. I tablåer iscensätts den enkla handlingen, illustrationer till ett agerande hårt styrt av rigida direktiv och givna regler. En gnutta förutsägbart, även om det blir intressant när en kvinna låter en manlig protagonist utveckla stereotypa önskedrömmar.

Fast, samtidigt som allt är på lek, blir Annes underkastelse provocerande, där kroppen allt mer utnyttjas och tillintetgörs: det hjälper föga att lydnaden är spelad. Då är Claire den mer intressanta karaktären, i sin avsky för beröring som reducerar henne, den dominanta, till objekt. Betraktaren Jean glorifierar och upphöjer sina begärs dunkla mål till någonting sakralt, precis som hos Bataille.

Här handlar det också om att göra det förbjudna, om lockelsen i överskridandet, och de Bergs bok presenterar skräck och hänryckning i avvägda doser, med ett beteende som hela tiden riskerar att kantra, att gå för långt. De rituella inslagen tangerar ibland det löjeväckande, men mer intressant är det underförstådda samtalet om makt och utnyttjande, hur dessa roller kan vara utbytbara och positionerna raskt bli de omvända, med straffet som sin egen belöning. Men om belöningen då är ett straff?

Bilden: Catherine Robbe-Grillet. © Fonds Alain Robbe-Grillet/IMEC.