I några dagar har jag vistats i den vagt beroendeframkallande värld som är Anna Nygrens. I morgon skriver jag om hennes nya bok på svenska, Agnes album, men i dag får det räcka med den besynnerliga bok som introducerar henne på engelska. blush/river/fox är en del av ett pågående arbete – sedan 2020 har hon gett ut en mängd böcker, häften, trycksaker, pamfletter, i olika genrer med det queera och gurleska som sammanhållande komponenter. Hon är också verksam som konstnär, dramatiker och lärare i litterär gestaltning på Valand.
När några svenska rockband på 80-talet försökte lansera en internationell karriär spelade de in sina gamla svenska låtar på nytt, med engelsk text. Lolita Pop och Imperiet lät bara trötta och intetsägande på engelska, och följaktligen uteblev de internationella framgångarna. Detsamma gäller för Kent, som på 90-talet kopierade upplägget (nej, att Marilyn Manson gillade dem räcker inte för att slå igenom, snarare tvärtom).
Därför är jag glad att Nygren har valt en annan väg. I stället för översättning skriver hon direkt på engelska, och det är med en metod som inte försöker skyla över svenskan. I ett charmigt och underbart skruvat efterord kan hon så reda ut hur engelskans glosor ”pink” och ”kiss” båda betyder ”PEE” på engelska, och hur ordet ”rosa” kan ge associationer till rosen (”a rose is a rose” sufflerar Gertrude Stein), likväl som ”skär” för ett svenskt öra inte bara är en synonym till rosa utan betyder också ”CUT”.
Det är Nygren själv som blandar in Stein i denna språkutläggning, och Steins indirekta närvaro är påtaglig i dikterna, ibland också av det explicita slaget: ”the woods are the woods are the woods”. Samlingen är byggd i tre delar: ”blush”, ”RIVER” och ”FOX.” Ordet ”river” blir tvåstämmigt, då det förstås går att koppla till tematiken kring att skära. Så läst blir hela Nygrens uppsåt en sårets poetik, där den rosaröda färgen är ett återkommande inslag i teckningar och färgläggningar, kanske som en bild av det blod som spills.
Så är det också ett utforskande skrivande. Alla Nygrens böcker spretar och hänger ihop på samma gång. Det är vildvuxet och hämningslöst, med en uppsluppenhet som hela tiden doppar sig i svärta. Hon leker med sitt namn, visar hur Anna Nygren förkortas ”Anna N” eller ”AnnaN”, som i ”other”. Här visar hon också att det går att överföra allt det skeva i hennes författarskap till en lika spännande form på engelska, utan att göra avkall på särarten och allt det vi lärt oss känna igen som omistligt – det distinkta avtrycket hon har satt på samtidslitteraturen.
Det är en insats som är långt ifrån obetydlig eller ringa. Hon jobbar med fadäsartade felstavningar och medvetna misstag, men också med en förkärlek för juxtapositionen, alltså att föra samman element som saknar släktskap. Det finns också inslag som rör sig mot fragment (eller fraktioner): ”I PROMISE NOT TO BE STUPID / (her grief)”. Så kommunicerar hennes böcker också med varandra, där denna boks ”the Sibling” blir ”Syskonet” i den bok jag ämnar skriva om i morgon.
Med den senaste debila debatten i åminne – huruvida kvinnliga popartister som Robyn och Zara Larsson får skriva om sex i sina låtar, och att framför allt Robyn borde veta bättre, får det mig att tänka på Marianne Faithfull, som tre år äldre än Robyn skrev och framförde den kåta låten ”Love in the Afternoon”, men det var förstås i en mer tillåtande tid än det Gilead som vi verkar ha hamnat i. Anna Nygren skriver sexig dikt som inte vill pleasa patriarkatet.
I den mån hon påminner om någon annan svensk poet är det nog mindre Isabella Nilsson – som hon ibland jämförts med – och mer Leif Holmstrands antinormativa estetik. Nygren skriver också utmanande:
We can never be as old
We can never be old
We can never grow up
I have pushed in my old
Teeth
In your shoulder
There is blood
In my mouth
In my lips
En språkpedant skulle möjligen hävda att blodet hellre hamnade ”på” än ”i” läpparna, men det är petitesser som inte förtar intrycket av hur vitaliserande och frigörande Nygrens dikter är. På engelska låter hon ställvis som en korsning mellan Emily Dickinson och Anne Carson: ”the Softness of foxes the Sleep of the Sound the opening Sad the Softness of Sand”. Med andra ord: helt underbart.