Att Henry James
författarskap erhåller så låg status i Sverige är beklagligt.
Kanske i första hand därför att vi går miste om något väsentligt
inom romankonsten: förmågan att hantera ett mysterium, att bevara
det gåtfulla och själva konsten i att hålla en läsare på
halster. Mycket kan sägas om svensk litteratur generellt, men aldrig
att vi har författare som är duktiga i antydningens konst.
De borde läsa mer
av Henry James romaner, däribland den nästan skrämmande välskrivna
The Portrait of a Lady. Trots att den har översatts till
svenska två gånger – på 40-talet av Lisbeth och Louis Renner som
Ett kvinnoporträtt och på 90-talet av John-Henri Holmberg
som Porträtt av en dam (aktualiserad av Jane Campions
filmatisering) – har jag aldrig träffat någon som har läst den.
Desto mer har
Michael Gorra läst. Hans bok Portrait of a Novel. Henry James and
the Making of an American Masterpiece är något så ovanligt som
en biografi över en bok – ja, det handlar om själva bokens liv.
Gorra har tidigare sysslat med att redigera böcker av Faulkner och
Conrad (Louis Renner har förresten gjort en fin översättning av
Mörkrets hjärta), så man kan säga att han är kapabel att
ägna sig åt starka stilister.
Det här är alltså
ett nytt sätt att skriva biografi. För självklart är det här en
bok också för den som vill läsa en bok om författaren Henry
James, då det handlar om en så avgörande period av hans liv, och
Gorra gör avstickare framåt och bakåt i tiden – delvis motiverat
av att James som bekant redigerade sina äldre romaner för de nya
utgåvorna i början av 1900-talet. Men också för att allt en
författare skriver hör ihop, och därför får vi ett fint porträtt
av den skrivande författaren överlag, och stundtals häpnadsväckande
analyser av hans verk. Det låter kanske som en trist bok: en bok om
en bok, men här finns gott om de givande slutsatserna, de som öppnar
upp ditt eget sätt att läsa, och inspirerar till omtolkningar.
Det nya sättet att
skriva: ja, det är sannerligen inspirerande, och man önskar att det
kunde ympa av sig på andra böcker, att andra forskare gör något
liknande med andra lika laddade romaner. För Gorra skriver inte
enbart en kritisk bok – det går att läsa den som en spännande
roman, med James som protagonisten. Visst, det har skrivits ett par
romaner redan om denna författare – mest minnesvärt av Colm
Tóibín – men den här har ändå ett försprång.
Gorra ser Henry
James som länken mellan George Eliot och Virginia Woolf. Det är en
intressant iakttagelse. Han nämner konstnären John Singer Sargent,
vars porträtt av James från 1913 nog tillhör mina favoriter bland
författareporträtt. Sargent var en duglig konstnär, men han
avslutade en epok, utan att tillföra något, enligt Gorra.
Skillnaden med James är att han verkligen bidrar till den kommande
generationen. Dock var Woolf ambivalent, på ett sätt påverkad av
att hon mindes oerhört tråkiga möten med honom och hans monotona
konversation. James tar något väsentligt från Eliot, men han
modifierar det: utnyttjar både hennes svagheter och hennes styrka.
Om James ska
tillhöra den amerikanska eller europeiska romanen är en annan
knivig fråga. Förvisso övergav han sitt hemland – och ändå
inte. Han blev nog aldrig assimilerad europé, utan förblev
främling. Men skrev han amerikansk litteratur? Ja och nej, kan
tyckas – för det är en förenkling att hävda att han skrev i
skarven, skildrade mötet mellan de olika kulturerna. Under sin
livstid var James mer känd än läst.
Det som imponerar på
mig är hur skicklig Gorra är som läsare, hur han hela tiden lyckas
avlägga nya mönster. Det kan man bara göra om man är förtrogen
på djupet, och det förvånar inte att han är lärare som gång på
gång har arbetat med The Portrait of a Lady i skolan: här är
det gott om den typen av insikter som man når först när läsningen
övergår i tvåsiffriga tal.
Enligt James själv
var The Portrait of a Lady inte ens hans mästerverk, utan han
höll den något senare The Ambassadors lite högre – man
ska nog sällan lita på författares omdöme om sina egna böcker.
Medan han var en säker bedömare av andras verk vacklade omdömet
när han läste sig själv, och gjorde fiasko med sin pjäs Guy
Domville i London, samtidigt som Oscar Wilde lade hela
teaterpubliken för sina fötter.
Dock är Isabel
Archer hans överlägset mest förtrollande karaktär, och det har i
mångt och mycket att göra med att hon med kritikern James Woods ord
är mer opak än transparent. Vi kan inte helt bli kloka på henne
och hennes bevekelsegrunder, och det är det som gör henne
intressant. Till det som gör henne gäckande är att James inte ens
ger oss hennes utseende: är hon snygg? Det antyds att andra kan
uppfatta henne så, men vi vet inte säkert.
En del handlar om
Henrys relation till den något äldre brodern William, känd filosof
och psykolog. William erkände nog aldrig riktigt Henry som
skönlitterär författare. Här fanns i deras relation svartsjuka –
avund – åtrå – konkurrens. Man kan jämföra med systrarna
Brontë, där Charlotte i ren förtvivlan efter att systrarnas
godkännande skrev Jane Eyre efter att hennes egentliga debut
refuserats, och ingen vet vad Charlotte gjorde med Emilys eventuella
andra roman innan hon dog. William James gav mot slutet av 1800-talet
ord på hur en litterär karaktärs inre monolog kom till uttryck i
prosan, den numera bekanta termen ”stream of consciousness”, vars
teknik Joyce så klart förfinade.
Mycket i Gorras bok
berör hur det är att skriva en roman. Aspirerande författare
brukar hylla Stephens Kings bok On Writing, men jag tror de
har mer att hämta här. Inte minst om man läser parallellt med de
arton förord han skrev till nyutgåvorna som presenterades i början
av 1900-talet. Med Gorras ord: ”no novelist has left a more
sustained account of his own creative process.” James var
legendariskt nitisk med sina bearbetningar, även om han gärna
koketterade med att han nöjde sig med att trycka sitt first
draft. Se där en av de många halvsanningar han njöt av att
omge sig med. I själva verket tillhör han liksom Flaubert och Joyce
de neurotiskt reviderande författarnas skola. Detta förfinades med
de nya utgåvorna, de som kallas ”The New York Editions”, med
ibland rejält bearbetade versioner av de äldre böckerna.
Kritikern Nina Buym
hävdar att det därmed finns två olika romaner av i synnerhet The
Portrait of a Lady – riktigt så långt går inte Gorra, även
om han ibland betonar de olika versionerna. I stället visar han att
romanerna ger oss en Isabel som växer upp – det går 27 år mellan
dem – och att James vet saker om henne inför nyutgåvan som han
inte hade en aning om när han skrev första versionen.
Gorra sätter
fingret på vad som är Henry James egenart som författare: ”Usually
we talk about books in pieces: plot and character, language and
theme. We pull them apart because it's easier that way, and if we're
lucky, we manage to put them back together again. James won't let us
do that. He insists that we take it whole.”
Ska man vara expert
på Henry James för att läsa Gorras bok? Ja och nej, liksom alla
frågor som handlar om James bör besvaras (var han homosexuell, till
exempel). Klart man kan börja här, om man inte är förtrogen med
annat han skrev. Å andra sidan: ibland när jag läser vissa
författare kan jag känna att det är ett slöseri med tid, men det
är aldrig så när jag läser Henry James. Nog ger sig Gorra ut på
nörderi-insamling, men främst blir det redovisning av hans
kärleksaffär med denna roman.
En förståelig
kärleksaffär. För att kunna skriva så här bra krävs ett
engagemang, en personlig insats, och Gorra riskerar en hel del. Hans
bok tenderar att bli besatthet, när han söker efter spår av James
i London, Rom och Venedig, städer han uppehöll sig i under
skrivandet av romanen. Liksom det Paris där James umgicks med
Turgenjev och i Flauberts våning träffade författare som Zola och
Maupassant. Men vi ska nog vara tacksamma att James inte var
tillräckligt imponerad för att helt följa naturalismen i spåren.
Och Gorras stil
liknar bara till viss del James berömda – här finns det noggranna
och minutiösa, liksom det där metodiska i interpunktionen. Men
samtidigt är han mer meddelsam, skriver mer rakt på sak – med
syfte att skingra dimman som lägger sig över James syntax. Det är
en tålmodig stil, som litar på läsaren, som inte förlitar sig på
billiga stilistiska fyrverkerier. Att metodiskt följa hur James
roman växer fram är ändå ett stort äventyr, så som Gorra
presenterar det.
Gorras huvudargument
till just den här romanens storhet handlar mycket om just Isabel
Archers gåtfullhet, att hon som fiktiv karaktär är ofullständig.
Det finns en del verkliga kvinnor som kan sägas ha fungerat som
modeller – dock sopade Henry James nogsamt igen alla spår, eller,
han försökte. Dessutom får man vara bra dum om man inte fattar att
hon till stor del bygger på författaren själv – med det
tillägget att man får vara lika bra dum om man tror att det enbart
är så enkelt, att det självbiografiska ger någon slags nyckel
eller kod till romanens gåtor. Givetvis har olika händelser
påverkat vad han skriver om.
En sådan gåta är
hur Isabel ser på äktenskapet, där Gorra jämför med Jane Austens
kvinnliga karaktärer: för även om de kan uppleva motstånd mot
bröllopet, är de alltid gynnsamt inställda till äktenskapet.
Isabel förblir ambivalent, även efter att ha ratat två friare och
sedan accepterat Gilbert Osmond, trots att allt talar emot honom.
Hennes tvekan är vad som gör henne till en mer intressant figur.
För det får henne att sammanstråla med sin författare, som
ungefär samtidigt bestämde sig för att förbli i stadiet ”not
the marrying kind”, det som under sent 1800-tal inte var helt
ovanligt för en man i hans ställning, samtidigt som det var
kodspråk för en homosexuell (Faulkner gör förresten en poäng av
det i sin novell ”En ros för Emily”).
Återigen: var James
bög? Gayfolket har nog inte helt lyckats annektera honom. På hans
tid handlade det dessutom mer om en aktivitet än en identitet. Att
vi inte vet, men kan läsa in det i flera av hans texter – inte
minst i novellen ”The Beast in the Jungle”, samtidigt som jag
vill värja mig för en sådan låst tolkning: just den novellen är
så oerhört rik utan att man fastnar för en definitiv läsning av
den.
En av Gorras
slutsatser handlar just om hur lite vi vet, hur lite vi får veta,
när vi läser James. Till en av ironierna hör att han gav en senare
roman titeln What Maisie Knew, medan boken på intet sätt
berättar vad det är hon visste. Till största del beror det på att
han själv inte visste, och själv inte var intresserad av att
förmedla: ”Knowledge in his world remains a scarce resource”.
För övrigt är detta något som kopplar ihop James med Gorras två
tidigare forskningsobjekt, Conrad och Faulkner.
Det imponerande med
Gorras bok är hur han ändå, med så knappa förutsättningar, får
James att träda fram i helfigur för oss, så att det verkligen
påminner om hur det är att läsa en roman av en riktigt bra
romanförfattare. Det är nog ingen tillfällighet heller att Gorra
delar in sin bok i just fem sektioner – det påminner om
dramatiken, liksom den innehåller just de tjugofyra kapitel som
påminner om epikens Homeros utmätta siffra.
En av de viktigaste
slutsatserna är ändå att vi nu har blivit bättre läsare än på
James tid. Vi kan raljera över den tidens oförstående kritiker –
James författarskap var sannerligen inte det enda av våra nutida
klassiker som bemöttes med snåla omdömen – men vi kan inte
klandra dem, för de visste inte bättre. Det här gäller också för
Virginia Woolf, vilket jag också påpekade i min bok om henne, att
det rör sig om ett sätt att skriva som väntar på sina framtida
läsare. Tack vare kommande generationer som går i deras fotspår
har läsarna tvingats bli mer sofistikerade, vant sig vid stil och
berättarteknik som var främmande när den lanserades. Det är vanan
som fått oss att bli mer accepterande. För när vi ställs inför
något nytt aktiverar vi de repellerande mekanismerna.
Är kylan en
förutsättning för att James ska kunna vara så skarp i sin analys
av Isabel Archer i första hand? Kanske han medvetet måste välja
bort passionen för att kunna behålla sansen i sitt skrivande. Men
det är bara en spekulation: vi vet inte hur hårt han tog
uppoffringen, om han ens såg det som en uppoffring. (Hans farfar som
var gift tre gånger hade tretton barn; själv förblev Henry James
både ogift och barnlös.)
Gorra påminner
också om hur det viktorianska samhället tvingade fram mystik hos
författarna, att det fanns påbud att romaner skulle tåla en
högläsning inför hela familjen – inklusive de förment
känsligare döttrarna. Detta påverkade så klart hur Dickens skrev,
och var en förutsättning till hans popularitet. Men det fanns även
hos biblioteken – böcker var ofattbart dyra på 1800-talet, och
det första James gjorde i London var att skaffa lånekort hos
Mudie's, det största biblioteket. Där var det dock inte ovanligt
att man strök känsliga böcker. Något liknande gällde på de
tidskrifter som var så populära – de flesta 1800-talsromaner,
inklusive The Portrait of a Lady, publicerades som följetong.
Redaktörerna var känsliga för läsarnas reaktion, så även där
fick författarna akta sig för att provocera. Några bemärkta
undantag var systrarna Brontë, Melville och Hawthorne, som inte gick
omvägen kring tidskriftsföljetongen när de publicerade sina
romaner – vilket till viss del kan förklara deras mer burdusa
stil.
Denna mer eller
mindre uttalade censur passade dock James stil ypperligt, så pass
att man kan tycka att han verkligen hade fötts i rättan tid. Han
handskades bättre än någon annan med den hemlighetsfulla stilen.
Dock rör sig Gorra lite för snabbt över detta område, och kunde
ha uppmärksammat att Sandra Gilbert och Susan Gubar för drygt
trettio år sedan fattade att 1800-talsförfattare tvingades skriva
utifrån en teknik de kallar palimpsest – alltså, med det
egentliga budskapet dolt av en harmlösare yta, där man som läsare
ska skrapa fram det riktiga innehållet. Det är också så att man
undrar om han ens har brytt sig om att läsa Walter Scott, som hon
avfärdar som ”that model of innocuous virtue”.
Gorras bok
demonstrerar hur oerhört rika många av 1800-talets romaner är:
utan att jämföra inbördes kan tänkas liknande böcker om Brott
och straff, Madame Bovary, Middlemarch … Lite
kusligt är det att både Flaubert och Eliot dog medan han skrev The
Portrait of a Lady. Det James tar med sig från läsningen av
George Eliots Middlemarch är bland annat hur hon presenterade
äktenskapet som fundamentalt felaktigt. Men vad kan man då göra
med vår tids uppburna mästerverk inom romankonsten? Kan du
föreställa dig en bok på nästan 400 sidor som tar sig an Jonathan
Franzéns Frihet?
Bara detta lilla ord, ur hjärtat (och hjärnan): TACK!
SvaraRaderalena k e
Men åh, tack!
SvaraRaderaBernur,
SvaraRaderatill din sista fråga: vet ej, men Tillrättalägganden är en bra mycket bättre och slugare roman än Frihet, när vi nu är inne på Franzen.
/MPÄ