Efter elva års
frustrerande väntan ger Donna Tartt ut sin tredje roman. Den är
ambitiös, konstfull, gripande, men mot slutet mer spännande än
nöden kräver.
Donna Tartt,
amerikansk författare född 1963, stressar inte fram sina romaner.
De utkommer med cirka tio års mellanrum, och efter den sensationella
debuten Den hemliga historien 1992 och den måttligt
intressanta Den lilla vännen 2002 har det blivit dags för
den blott tredje romanen. Redan en månad efter att den utgavs i
original finns den nu översatt till svenska
Steglitsan är
namnet på en målning av den holländska konstnären Carel
Fabricius. Elev till Rembrandt, lärare till Vermeer. Han förolyckas
i en explosion i krutmagasinet i Delft 1654 (Tranströmer nämner
händelsen i sin dikt ”Vermeer”).
Trettonåriga pojken
Theo Decker besöker en konstutställning i New York med sin mamma.
Hon omkommer när en bomb exploderar i museet, medan Theo överlever.
Han får med sig Fabricius målning, och så vidtar den här nästan
800 sidor långa romanen.
Handlingen
inkluderar en jämnårig flicka – Pippa –som också överlever
bomben. Theo förälskar sig i henne, men båda är skadat gods, som
det brukar heta. Theo är i praktiken föräldralös, och genom boken
finns referenser till Harry Potter – bland annat träffar han en
excentrisk ryss som ständigt kallar honom ”Potter”.
Excentriska figurer
är ingen bristvara i denna Tartts roman. Varje gång intrigen
riskerar att stagnera trillar det in någon knasig typ som livar upp.
Det här låter kanske egendomligt och svårgenomförbart, men Tartt
hanterar skickligt sin historia. Utan att överdriva eller skriva
sentimentalt blir det en berättelse om Theos sorg efter mamman, som
leder honom in i ett svårt drogmissbruk när han växer upp.
Där blir också
omfånget motiverat: för att kunna återge denna svindlande känsla
behövs utrymmet. Både drogmissbruket och Theos förälskelse i
Pippa är gestaltat på ett formidabelt sätt av Tartt. I stället
för den ständiga referensen Dickens känns det mer befogat att tala
om Henry James och Marcel Proust – framför allt i återkallandet
av en förlorad tids ideal som behandlar tålamodet med stor
generositet.
Det är en märklig
hybrid mellan äventyrsroman och realistisk 1800-talsroman, med som
sagt några doser Harry Potter. Den präglas också av en tydlig
apokalyptisk domedagsstämning, där Theos privata tragedi vävs
samman med amerikansk 11/9-paranoia.
Steglitsan är
(minst) två romaner i en: dels en stram och behärskad historia, och
dels en febrig och nästan pikareskartad historia. Förfaret knyts de
flesta trådarna ihop. I Fabricius målning blickar fågeln ut: ”En
fånge som betraktar en annan”, skriver Tartt, och uttrycker
subtilt att fången är Theo – men också bokens läsare, som
kedjas fast vid den här boken liksom fågeln vid sin sittpinne.
Tyvärr imponeras
jag inte lika mycket av den thrillerartade upplösningen. Det är mer
givande att läsa om tonårs-Theo, än när han som vuxen jagas av
skummisar som vill åt tavlan. Därför blir mitt intryck lite
blandat: en nästan helt fläckfri roman som mot slutet blir lika
fläckig som blodfläckarna på Theos kläder när slutet tar honom
till Amsterdam.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 20/11 2013)
Jag ligger lite steget efter, men nu är boken läst och jag tar tillfället att dela med mig av några tankar. Donna Tartt har genom sin långsamma arbetstakt blivit min favorit. Det ligger något väldigt tillfredsställande i att ha greppet om ett författarskap (en bedräglig tanke kanske), att kunna ägna tid åt varje bok utan stress. Det tar ju inte tio år att läsa en bok, men det finns ju en hel del annat att läsa också...
SvaraRaderaEfter Den hemliga historien undrade jag åt vilket håll Tartt skulle gå. Den lille vännen var väldigt annorlunda, kanske något som jag inte hade förväntat mig, men som jag i efterhand tycker var ett mycket spännande drag och en välskriven roman med gott om avgrundsjup. Den bjöd på visst motstånd, till skillnad från hennes debutbok som slukades av mitt inre ett antal gånger. Steglitsan liknar på många sätt Den hemliga historien. Tartt återvänder till frågorna om ödets nyck och makt, den omöjliga kärleken (vad är kärlek?) och fascinationen inför vårt kulturarv, denna gången konst och antikviteter. Romanens exposé över droger, alkohol och spruckna människor gör att man känner sig hemma i Tartts författarskap, skönhetens förgängelse och förgängelsens skönhet.
Det är väl nu som man skulle kunna dra något slags slutsats över Tartts författarskap, placera henne i ett fack eller nåt. Men hon gör det svårt, vilket jag tycker är härligt. "Den thrillerartade upplösningen" sätter griller i huvudet på mig, jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Men någonstans tycks Tartt vara väldigt mån om att läsaren ska få en bred upplevelse med en ihållande spänning. Hon verkar sträva efter den kompletta romanen, förmodligen en omöjlig utmaning. Får vi nu vänta ytterligare tio år?