När Olle Ljungström
gjorde jämförelsen om något som var fel som fan med en ”Tysk
indian” var jag benägen att ge honom en uppsträckning, och påpeka
att det var han själv som hade fel som fan. Låten kom 1994, samma
år som jag läste Louise Erdrichs roman Tracks, och Erdrich
är ju faktiskt ”en befjädrad german”, med fadern från Tyskland
och modern Chippewaindian.
Hennes senaste roman
The Round House vann amerikanska National Book Award i november 2012,
vilket skulle kunna väcka de slumrande svenska förlagen som har
översatt endast hälften av Erdrichs fjorton romaner. Å andra sidan
är just det här priset inte särkilt meriterande, när man tittar
på vilka som fått det de senaste åren: Jesmyn Ward, Jaime Gordon,
Colum McCann, Peter Matthiessen …
Den trettonårige
pojken Joe är huvudpersonen och berättaren i The Round House.
Hans mamma Geraldine blir utsatt för våldtäkt och mordförsök och
försvinner in i en förlamande depression, och pappan Bazil har inte
heller mycket tid till övers för sonen, som på egen hand ger sig
på jakt efter förövaren.
Men det är bara en
del av handlingen, som i hög grad består av olika släkthistorier,
skrönor, övernaturliga händelser, eskapader av mer eller mindre
skabrös art, hittepå, och ett svåröverskådligt persongalleri.
Spänning och komik avlöser varandra hela tiden, allt längre
sidospår. Mammans trauma hamnar utanför fokus, fast det är
smärtsamt att ta del av hur sonen bevittnar den långsamma
läkningsprocessen: ”I had believed that my real mother would
emerge at some point. I would get my before mom
back. But now it entered my head that this might not happen. The
damned carcass had stolen from her. Some warm part of her was gone
and might not return. This new formidable woman would take getting to
know, and I was thirteen. I didn't have the time.”
Enligt Amnesty blir
en tredjedel av de indianska kvinnorna någon gång under sin livstid
våldtagna: 86 % av männen som utför övergreppet är
icke-indianer. Erdrich är helt klart ute i ett angeläget ärende,
men som sagt försvinner detta i romanen. Något som inte enbart är
av ondo, dock, för det här är ingen maskerad debattbok, utan en
fortsatt installation i det författarskap som inleddes på 80-talet
med romaner som hela tiden sökte sina riktningar utåt, vidare
bortom gränssättningar. Allra mest lyckat, definitiv, i Tracks,
om konflikterna från början av 1900-talet. En av karaktärerna
därifrån är med också i den här nya romanen, den gåtfulle
Nanapush, som bygger på Ojibwe-mytologins Nanabozho.
Liksom tidigare
lotsar Erdrich med fast och säker hand läsaren genom den här
obekanta terrängen. Hon är bra på att låta det konkreta blandas
med fantasin – växlar, så att du blir osäker på vad som sker på
riktigt. Pojken Joe är suveränt nedtecknad, ett typiskt busfrö med
drag av Huckleberry Finn. Som ung missförstår han, feltolkar
situationer, drar för ivriga slutsatser. När filmmakare låter
filmer utspela sig på 70-talet finns en risk att överbetona
tidsmarkörerna, så att exempelvis bolmandet av cigaretter ter sig
parodiskt: en liknande risk finns att Erdrich gör Joe och hans gäng
ännu mer fixerade vid sex än trettonåriga pojkar rimligen kan
vara, möjligen för att kompensera att hon är kvinna.
Kamratskapet med de
tre vapendragarna Cappy, Zack och Angus är desto mer trovärdig. I
en scen sneglar Joe avundsjukt på Cappys basketskor:
”Strangely,
he said what I had been thinking, though he lied.
You
got the shoes I wanted.
No,
I said, you got the shoes I wanted.
Okay, he said, let's trade.”
Riktig kamratskap,
alltså, med Cappys uppoffring av skorna, eftersom han säkert
omedvetet tänker på kompisens mamma i den här situationen.
Erdrich jämförs
ibland med Faulkner. Det är träffande, både tematiskt och
stilistiskt, och The Round House är kanske den som allra mest
liknar Faulkners romaner. Stilistiska liknelser finns inte i ordval
och syntax, utan mer i uppsåtet att låta avgörande händelser
hamna utanför centrum av vad som berättas, och där en mängd av
information plockas med, som om berättaren inte förmått sålla ut
det viktiga. Även här är persongalleriet omfattande och
svåröverskådligt. Och Joe liknar till viss del Gavin Stevens, som
ofta är Faulkners berättarjag i novellerna: övervägande
alldaglig, balanserad, med rättspatos (Gavin blir advokat, Joes
pappa är domare, och även om romanen utspelar sig 1988 får vi höra
en del om honom som vuxen, där Erdrich korsar gränsen mellan det
fiktiva och det dokumentära).
Liksom Faulkner
avstår Erdrich från enkla psykologiska förklaringsmodeller. Varför
människan agerar som hon gör är inget som kan lösas med enkla
formler eller billiga formuleringar. Hennes roman är lika cirkulär
som titeln utlovar, en labyrint där myt och mystik frodas. Där
finns också den moraliska aspekten – om vilka lögner som är
värda att bevara, och vem som är behörig att ta hämnd.
I Reаlly Love the top headеr artwork, verу ωеll written.
SvaraRaderadiԁ you do it your self?
Mу blog poѕt summer dresses