I februari är det
50 år sedan poeten Sylvia Plath begick självmord. Relativt
omedelbart sköt hennes litterära aktier i höjden, i takt med
utgivningen av några starka diktsamlingar – medan hon levde gavs
endast en samling ut, The Colossus. Det skulle vara roligt att
någon gång inleda någon text om den här poeten utan att nämna
självmordet, men det får bli någon annan gång.
Ariel är
hennes ojämförligt mest kända diktsamling, och det är verkligen
välförtjänt. Den gavs ut första gången 1965, men då hade maken
Ted Hughes rätt ovarsamt bytt ut tolv enskilda dikter. Inte heller
följde han Plaths intentioner, utan kastade om ordningen också.
Allt detta kan du läsa om i Jonas Ellerström och Jenny Tunedals
svenska översättning av Ariel som utkom i april förra året,
som innehåller 55 dikter. Den utgåva jag har läst nu är
originalversionen från 1965, utgiven av faber and faber, och den
innehåller 40 dikter.
I en artikel i The
Independent i går vill Ruth Padel att vi ska frigöra oss från myten Sylvia Plath, och koncentrera oss mer på hennes poesi: att
lämna den biografiska läsningen och nyttja närläsningen. Det är
lätt att instämma: det här är poesi som lever vidare inte tack
vare självmordshandlingens nimbus, utan trots
den. Visst, hon har blivit en galjonsfigur för de läsare som gärna
vill att författare ska ha en gångbar personlighet, en poesins
rockstjärna med samma rykte som Kurt Cobain, Jim Morrison, Amy
Winehouse, andra tidigt döda artister. Hon var bara 30 när hon dog
– född året efter Tomas Tranströmer, till exempel, som ju har
skrivit många bra dikter efter 1963.
Men då liknar
hennes öde och hennes dikter mer Ian Curtis än någon annan.
Sångaren i Joy Division, som också dog för egen hand, som också
lämnade barn efter sig, som blivit föremål för en grotesk
mytbildning i efterskott, en mytbildning som samtidigt aldrig lyckats
överexploatera den konstnärliga insatsen. Och båda skriver poesi
som har klarat sig genom alla försök att bli tillrättalagd, och
med förutsättningar att fortsätta verka hos kommande generationers
längtan efter något som berör starkare än jolmet och skvalet som
försöker mysa oss till döds.
För att läsa
Plath, det är som att föreställa sig allt Ernst Kirchsteiger står
för, och så tänker du – tvärtom. Samlingen må börja idylliskt
nog, med den på ytplanet gulliga ”Morning Song”, om
föräldraparet som betraktar sitt nyfödda barn, vars nattliga skrin
ljuder som färgglada bedårande ballonger. Fast redan
inledningsraden är dubbeltydig: ”Love set you going like a fat
gold watch.” Kärleken – ja, men också den tjocka smutsiga
guldklockan, den otäcka statussymbolen: redan här (dikten skrevs 19
februari 1961) genomskådar Plath det moderna föräldraskapet som
livsstilsmarkör.
Och genom hela
dikten pulserar ambivalensen: modern liknas vid en ko, barnets
nyfödda nakenhet skuggar föräldrarnas trygghet, den försåtliga
säkerheten som inte kan dölja att diktjaget har slutat vara mamma i
det ögonblick barnet föds, att det egna livet är suveränt i sig.
Mamman avlägsnas, utan egen vilja. Titeln kan lika gärna utläsas
som ”Mourning Song”, tyckte jag när jag analyserade den i en
engelskkurs: det är fortfarande en av mina absoluta Plath-favoriter.
Dikten blir ännu
mer känsloladdad när man tar del av vetskapen att den skrevs efter
ett sjukhusbesök efter ett missfall. Dikten må handla om hennes
äldre barn, Frieda, som föddes året innan, men missfallet ger
dikten en ytterligare nyans av mörker. Fast då är vi tillbaka i
dilemmat: ska dikterna läsas strikt biografiskt?
Ja, i det här
fallet skulle jag hävda att det är ett kardinalfel att avstå från
den läsningen. Men det beror på dikternas karaktär. Det är dikter
som fungerar på dubbla plan, både på det konstnärliga och det
privata, där dagbokskaraktären inte tar över på estetikens
bekostnad. Dikterna är förankrade i privata erfarenheter, men det
betyder inte att de kan läsas som facit, något som till stor del
gjordes under sent 60-tal och framåt av feminister som demoniserade
Ted Hughes och idealiserade Sylvia Plath. Den insatsen gjorde skada
på många sätt.
Bland annat kan det
resultera i en möjligen kompensatorisk underskattning. Ur den
aspekten ter det sig underligt att Plath endast ägnas en bisats i
standardverket Litteraturens historia i världen
(Olsson/Agulin). Plath måste inordnas bland 1900-talets viktigaste
engelskspråkiga poeter, inte minst för att hennes inflytande har
varit så dominerande, att hon har skapat en plattform för ett helt
nytt sätt att skriva (om än det går att hävda att Anne Sexton
debuterade samma år som Plath, med den nästan lika starka To
Bedlam and Part Way Back).
Plath ville se sig
själv som en lika viktig poet som Emily Dickinson, men om det är
svårt att upptäcka någon tydlig affinitet – möjligen med
undantag för allusionen ”I am nobody” i dikten ”Tulips”,
eller att Plath i nästan varje dikt i Ariel använder det
tankstreck som Dickinson lagt beslag på som sitt signum – är det
en annan engelskspråkig storhet som Plath oftare svär en implicit
trohetsed till – William Butler Yeats (hon hyrde en lägenhet i
samma hus Yeats som hade bott i, och bodde där när hon tog sitt
liv). Dels finns den i några mindre snyggt invävda citat – i
”Getting There” lånar hon inledningen från ”The Second
Coming”: ”Turning and turning” – och dels i sitt förhållande
till tiden, i vägran att befatta sig med klocktiden, utan hon rör
sig på olika tidsnivåer samtidigt, liksom hon kan röra sig mellan
olika identiteter.
I Eliots dikt ”The
Love Song of J. Alfred Prufrock” summerade han den kvinnliga
erfarenheten infamt: ”In the room women come and go / Talking of
Michelangelo”. Hos Plath rör sig också kvinnor, men det är
ständigt olika versioner: modern, häxan, spåkvinnan, dottern,
offret, magikerns assistent, hämnerskan, fången. Ständigt är det
rollen som betonas, och kanske är just ”The Jailer” en av hennes
mest signifikanta dikter, den om den inlåsta kvinnan. Hughes lyfte
bort den, men den finns med i den svenska versionen: ”Han har bränt
mig med cigaretter, / låtsats att jag är en negress med skära
tassar. / Jag är mig själv. Det är inte nog.”
Det briljanta hos
Plath finns i det man bara kan ana när man läser, det som lägger
sig på tröskeln till förtrogenheten. Det kan vara frustrerande,
men jag tror inte det är fruktbart att söka sig för nära det där
vi kallar för ”förståelse”. Litteraturen har generellt ett mer
intimt tilltal än vardagsspråket. Du kanske har vänner som
berättar allt, men då är inte jag en av dessa vänner; för oss
som inte berättar allt finns det ett värde i att lyssna till en
röst som Plath, att hon erbjuder inblicken i en bekantskap som vi
annars är förvägrade.
Utan att göra henne
till ett sanningsvittne, även om det är lätt att i efterhand
förstå lockelsen i detta, liksom det är svårt att motstå
tjusningen i hennes kategoriska tilltal. Men varför var hon då en
så förbisedd poet vid sin död? Hon hade arbetat hårt för att få
något slags erkännande, men skulle kanske ha förvånats över att
inom några år bli den portalfigur hon skulle bli. Vi vet inte vad
som hade hänt om hon överlevt, om hon hade kunnat mogna som poet.
Hennes senare dikter skulle definitivt ha sett annorlunda ut: det är
svårt att föreställa sig vilket annat offer skrivandet av hennes
avslutande dikter skulle ha avkrävt människan Sylvia Plath. Hennes
sista nio månader i livet innehöll ett skaparflöde, där
sensationellt nog nästan varje dikt är lika stark. Och de är
starka dikter med eller utan den bokstavliga läsningen.
En del av
förklaringen är förstås att hon var före sin tid: ja, hon är
fortfarande en utmaning att läsa, att det är en typ av dikt som
saknar motsvarighet, som liksom väntar på att möta sin like. Dikt
som terapi och som bön, som aggressivt kastar ut klagan och vrede,
där hon i vissa dikter når kusliga nivåer. Som i ”Getting
There”, där hon experimenterar och exemplifierar Freuds teori om
”das Unheimliche”: hon blir någon annat.
Dikter på liv och
död – dikter om liv och död. Om födseln och döden, om
närheten till båda dessa punkter i tillvaron: levandet och döden,
och döden som ett aktivt verb mer än som substantiellt substantiv.
Men framför allt rakryggade subjektiva dikter. Och som ett oväntat
ljusinslag, en utsatthet som bryter fram : ”How I would like to
believe in tenderness”, i dikten ”The Moon and the Yew Tree”.
Varför Plath? Det
räcker nog inte, liksom i Ian Curtis fall, bara med förklaringen
att det är deppdikter, utan vi måste också erkänna att det också
finns en sällsam och sällsynt styrka i formuleringarna. Att det
helt enkelt är obönhörligt. Eller bara att det helt enkelt är
bra. Avgörande, med dikter som gång på gång bevisar värdet i de
slutgiltiga orden, att det är något som inte kan besegras.
Då förblir det en
gåta inte bara att Plath är ett så obetydligt inslag i
översiktsverk i litteraturhistoria, eller att hon helt saknas i de
antologier för gymnasieskolan som jag har konsulterat. Det kanske är
tryggare att läsa om Werther, resonerar redaktörerna: men var i
deras böcker ska jag hitta en bättre eller lämpligare
1900-talsdikt än Sylvia Plaths ”Daddy”.
I år är det också 50 år sen Aldus Huxley och C.S. Lewis dog. På samma dag (22 nov) till och med.
SvaraRaderaOj, det var mer än jag visste. Då delar de öde med Shakespeare & Cervantes.
SvaraRadera"like a fat gold watch": Plath tänker nog inte på Rolexklockorna kring ryska handleder, utan på den taffliga symbolen för lång och trogen tjänst – mer får man kanske inte för att man älskat väl..
SvaraRaderaJo! Kan nog vara så också, fast jag ser mer framför mig den där fula feta klockan (är inte den där statliga guldklockan av tunnare slag?).
SvaraRaderaDöda poeters ord - följer sällskapligt med i tid som flyr. Tack för inspirerande ord. Tack för ambitiös blogg. Jag ska leta fram Sylvia Plath och stifta bekantskap som kanske kan utvecklas till vänskap.
SvaraRaderaTack själv! Det är definitivt värt besväret att läsa Sylvia Plath!
SvaraRadera