Jag skulle nog utan
problem kunna skriva om den här boken, Gustave Flauberts Madame
Bovary, utan att läsa den här nyöversättningen, av Anders
Bodegård, som nu kommer ut på Bonniers. Jo, för jag har läst den
(tillräckligt) många gånger, och har min bestämda åsikt redan
färdig: det här är en av romanens höjdpunkter, en helt
oundgänglig bok att läsa. Nöjet är på läsarens sida.
Men jag slits mellan
plikt- och lustläsning, och då övervinns plikten av lusten,
eftersom det är lätt att påminnas om varför det här är en så
bra roman. Därför är jag tacksam till Bonniers, det stora förlaget
som ibland lite orättvist försummas när vi hyllar utgivningen av
klassiker och inbillar oss att småförlagen är bäst på detta
(till den här utgåvan har författarnamnet finurligt vänts upp och
ned på bokryggen, på franskt maner). Och Bodegård är en erkänt
skicklig översättare, som bland annat gjort Gombrovicz och
Houellebecq tillgängliga på svenska.
Tidigare har vi sett
Emma Bovary som ett offer där läsningen gjort henne överkänslig
och för mottaglig för romantiska intryck – en efterlöpare till
Cervantes Don Quijote och Goethes Werther, alltså varnande exempel
för den empatiska läsningens risker. I sitt förord betonar här
Sara Danius att Madame Bovary i lika hög grad handlar om
skrivande som om läsning. Det är ett välskrivet förord som inte
är ängsligt, utan som står för sina åsikter och tar ställning
(även om det är ett misstag att kalla Baudelaires Ondskans
blommor för ”en samling sonetter”). Hon skriver fint om den
typ av besjälning Flaubert använder sig av, något Joyce skulle
återknyta till i sin roman Ulysses (Danius talade om detta på
Bokmässan i höstas).
Romanen inleds med
två helt (själv)lysande meningar: ”Vi satt i läsesalen då
rektorn kom in, följd av en nykomling i stadskläder och en
klassvakt som bar på en stor pulpet. De som satt och sov vaknade
till, och alla reste sig, liksom ertappade under arbetet.”
Skolmiljön infångad med exakthet. Vad som skiljer Bodegårds
version från tidigare översättningar är bland annat en lojalitet
med Flauberts kursiveringar – tillfällen där man som läsare bör
vara alert: för, som Danius visar, är kursiveringarna ledtrådar
till ironierna i romanen, en signal som tilltalar leendets reflexer
hos läsaren.
Därför blir det
den här gången ännu mer uppiggande att läsa Madame Bovary.
En lärdom för blivande författare: notera hur roligt Flaubert har
haft när han skrev den här romanen, och försök förmedla något
av detta även i din roman!
För – stackars
Charles, stackars Emma – ja, det är synd om människorna i
Flauberts onda eller bara grymma tappning. Han gör sina gestalter
till levande människor, låter dem träda fram som karaktärer med
djup, genom att göra dem personliga, till personer. Detta gäller
även Charles, den tråkiga och småkorkade läkaren, han med de
tjocka läpparna, sitt enfaldiga uttryck och sin ludna rygg: ”hans
persons hela platthet”, som Emma suckande sammanfattar.
Emma är också
objektet som blir subjekt, när författaren minutiöst och
detaljerat återger henne – när hon biter sin läpp, tittar ut
genom fönstret, dryper av svett på axlarna, suckar inombords. Men
först ska ju Charles första hustru dö, när han nästan utan att
själv känna till det förälskat sig i Emma. Så passande – en
deus ex machina avpolletterar henne förbluffande smidigt (ungefär
som när Nabokov låter fru Haze bli överkörd av en bil).
Emma vill uppleva
det hon har läst om – och så vaggas hon in av äktenskapligt
lugn, av tristessen i småstaden, omgiven av tråkmånsar. Fantasin
kolliderar med verkligheten, ja – men som Nina Björk visade i sin
bok Sireners sång är Emma också ett offer för
kapitalismens drömmar – lustigt nog väljer Bodegård i sin
översättning att byta ut tidigare karakteriseringar av Emma som
vampyr med just ordet siren. Med kursiv stil är Björks definition
”identifikatorisk shopping”. Emma är slösaktig på alla
plan, men långt ifrån någon bortskämd illvillig Fröken Kokett:
”Eftersom hon så lätt kan införliva andra i sig själv och låta
andras önskningar och drömmar bli hennes egna, så lever hon
ständigt farligt: andras begär riskerar alltid att styra hennes
egna”, skriver Björk.
Därför är hon
modern. Hon lever genom drömmen, genom de orealistiska
förhoppningarna, visst, och nog bedövar hon sin depression med höga
spänningsdoser. Flaubert som författare är vårdslös med
trovärdigheten, förlitar sig helt på fiktionens suveränitet. Men
han är noga med att peka ut orsaker till Emmas förfall – hennes
far dricker dyr sprit och låter svärsonen betala sina parfymerade
halsdukar. Men Emma är också estet – hon är på fel plats, kan
inte överleva i sitt habitat – och därför kan hon bara uppfatta
sin make som tråkig, sin dotter som ful.
Men hon är då ett
barn, där ledan helt övertar hennes personlighet, får henne hela
tiden att öka spänningsdosen. En leksak i händerna på lika mycket
författaren som på sina älskare, Rodolphe och Léon. När hon
sviks, när hon hamnar i dessa återkommande jobbiga situationer -
”skrattande av ursinne”, som Flaubert så distinkt summerar, ja:
då är det en människas öde vi tar del av, då vi glömmer att hon
endast existerar inom denna boks ramar, att hon alltså strikt talat
bara är en uppsättning bokstäver. Men som det är gjort: hur
Flaubert smeker fram hennes porträtt med alla närgångna närgående
detaljer, alla dessa referenser till de nätta fötterna och hennes
örsnibbar och ögon som blir allt mörkare genom hela romanen.
Liksom flertalet
översättningar på senare år förhåller sig Bodegård till olika
textkritiska utgåvor av originalet, och då blir översättningen
mer följsam till stilen, till avvikelserna. Och Flaubert är ju 100
% stil: därför äter Emma på balen inte enbart ”körsbärsglass”,
som det har stått tidigare i Ernst Lundquists, Greta Åkerhielms,
och Bengt Söderberghs översättning (senast reviderad 1993), utan
”maraschinoglass”, eller att gamla översättningar låter
Lheureux förevisa ”linnevaror” där Bodegård väljer det
ekivoka ”lingeri” och ”lättare skor”blir det mer exakta
”pampuscher”, liksom att hon tidigare använt ”parfym” på
sin halsduk när hon ska träffa älskaren Rodolphe, och här
”patschouli”. Därmed framträder hon ännu tydligare för
läsaren, blir ännu mer levandegjord.
Nå – alla borde
unna sig att läsa Flauberts elaka mästerverk, och den här
versionen är så klart vida överlägsen tidigare svenska utgåvor.
Du läser skrockande, överlägset leende, men också medkännande,
med sympatier som växlar. Emma är ju både odrägligt egoistisk och
storslaget sorgesam – där du inte kan låta bli att ömma för
henne, rätt in i den accelererande tragedi den objektive subjektive
författaren förpassar henne till. Stilen vinner över innehållet.
Men det är inte bara katastrofen som accelererar, utan i sista
kapitlet är det som att Flauberts indignation blir förlöst, när
det sardoniska flinet ersätts av ett mer skoningslöst hånskratt, i
allt djärvare utfall mot plattheten och idiotin.
Och vi som gör
återbesök kan då njuta av den här veritabla drömmen för ett
analysarbete, med alla dessa bifigurer, alla planteringar och
symboler, dubbleringar (pappersfjärilarna), och följa hur
exempelvis elden och askan bildar ett återkommande motiv. Det är så
häpnadsväckande snyggt gjort.
Patchouli, inte "patschouli"...
SvaraRaderaJo, men nu står det ju "patschouli" i boken (s 205).
SvaraRaderaSe annars mitt resonemang om patchouli i den här texten från 11/11 i år: http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2012/11/madonna-maria-g-francke.html