Den australiske
författaren Peter Carey har en vild fantasi som inte vet av några
gränser, där högmodet tillåts kuta runt och vara så där
uppfriskande respektlös mot allt vad konventioner heter. Han skriver
böcker där det stilfulla kamperar med uppkäftig busighet. Hans
senaste roman The Chemistry of Tears är på många sätt en
strålande bok, och det är bara beklagligt att så få av hans
stiliga och livliga böcker har översatts till svenska.
Inte minst Svenska
Akademien borde vara mer förtjusta i den typ av skröna som Carey
arbetar med. Skröna och fingerade upptåg är hans signum, och det
räcker med att ta del av några ord från titlarna: Illywhacker,
Unusual, True History, Fake, Wrong, Theft, Illegal …
I den här romanen
blir protagonisten Catherine Gehrig (horologist) redan i första
meningen, faktiskt med första ordet: ”Dead”, berövad sitt livs
kärlek, sin hemlige älskare och gifta kollega Matthew. Hon sörjer
i smyg, men vaksamma överordnade ger henne som terapi uppdraget att
läsa manuskript från 1800-talet, skrivna av uppfinnaren Henry
Brandling, som skapar en mekanisk automaton för att roa sin döende
son Percy. Maskinen bygger på Jacques de Vaucansons mekaniska anka
från 1700-talet, och Catherine misstar den först för en apa, men
det rör sig mer om historien om ankungen som blir en svan.
Carey behärskar
givetvis både 2000-talsstilen i Catherines ohyggligt sorgsna
tillvaro likväl som 1800-talsstilen i Henrys mekaniskt nerknåpade
meningar. De två karaktärerna kommer till livs, fast på helt olika
sätt – blir närvarande för läsaren, tack vare Careys varsamt
precisa hand, som verkligen imiterar klockmakeriets konst. Kopplingen
mellan klockan – maskinen – och människan, den finns där hela
tiden i Catherines försök att tick vidare trots att hela hennes
väsen skriker efter att bara få ropa ut sin sorg. Samtidigt
fortsätter hon arbeta, hon måste fortsätta arbeta, fortsätta se
med sitt tränade öga att tråden i klockan hon för tillfället
arbetar med är satt med 55 graders vinkling: ”Could I really see
those 55 degrees? Oh yes, even with tears in my eyes”, intalar hon
sig lakoniskt.
Kanske är det så
att Careys stil mår ännu bättre av att dämpas, något som sker
här. Historien är tålmodigt berättad, som om 1800-talstempot
tränger sig in i nutiden, för att visa att vi har mer gemensamt med
det förflutna än vi tror och förnekar. Det är också en historia
som växer fram gradvis, där inledningen kanske inte riktigt griper
tag, där du som läsare måste visa tålamod. Då träder också
Careys pigga men samtidigt buttra temperament fram.
Som dominerande tema
är tiden det som förenar lika mycket som den skiljer. Catherine
minns Matthew i minnesfragment alltmedan hon tar del av Henrys
berättelse, allt mer fascinerad och uppslukad, och det blir en
välsignelse att som läsare ta del av hennes läsning, att följa
den över hennes axel, att tillåtas vara så nära en annan
människa, när hon hanterar sorgen med de förväntade åtbörderna
– supa bort smärtan, försöka ta sig i den där kragen, göra
något handfast: hon börjar återskapa automatonen.
Sorg och saknad
bildar alltså grundpelarna i berättelsen om Catherine och Henry och
deras brustna hjärtan, en berättelse helt suveränt återgiven av
Peter Carey, i en roman som påminner om vad litteratur ska vara bra
för. Kropp och maskin förenas i underlig och underbar symbios med
varmt resultat.
Carey jämförs
ibland med Dickens, och även om det finns fog för det har han den
här gången tagit sig an ett mer romantiskt temperament, och skriver
delvis i E.T.A. Hoffmanns anda. Det har han lyckats förträffligt
med.
Ser att du har ändrat bakgrundsbild också. Den var fin. Är det Rackham? Påminner i alla fall mycket, i stilen, om några barnboksbilder av honom. :)
SvaraRaderaJo, det är Arthur Rackham, så klart. Hans illustrationer till Wagners Ringen är fina också.
SvaraRadera