Matar, Stig Larsson

När Stig Larsson 1995 gav ut diktsamlingen Matar var han 40 år gammal, men redan en veteran, då det var hans artonde bok. Som han själv berättar i den bok han kommer ut med i november hade han använt amfetamin i flera år för att kunna unna sig de långa arbetspassen med skrivandet.

Behöver jag nämna detta? Jo, för när jag nu går tillbaka till den här boken är det med ett intryck av att här har det minsann inte slarvats. Förutom att boken innehåller ett par av mina favoriter – ”Nyponsoppa” (som jag hörde honom läsa för några år sedan i Nässjö, en helt oslagbar läsning), ”Blodbrun stig” och ”Zimmermann, Bernd Alois – 1969 förmodligen död” – är det en bok som präglas av att slarvet är bortrensat, att det är så oerhört metodiskt och skickligt skrivet. Samtidigt som det alltså ger intryck av att vara spontant: direktheten i tilltalet är ju Larssons bidrag till svensk poesi.

Alltså är det så att arbetstimmarna som har investerats inte går läsaren förbi: det är ordentligt gjort, där det spontana och det planerade möts och kommunicerar med varandra. Strikt talat rör det sig om huvudsak dikter och två prosatexter, båda lika besynnerliga: den otäcka ”Värdet” och den självbiografiska ”Qatars extremt vackra flagga”, och båda pekar ut de senare ännu mer besynnerliga böcker som avslutade Larssons 1900-tal.

Att läsa dikten ”Nyponsoppa”, hur ska sådant kunna beskrivas? Det är ren lycka förmedlad av författaren, en underbar närvaro i orden. I kontrast är ”Blodbrun stig” en rent oförblommerat sorglig dikt. Samtidigt som Matar är en övergångsbok till de senare böckerna är det en stark bok i sig själv. Även om det skulle dröja ytterligare någon bok innan han uteslutande började skriva ren prosa i sina förmenta diktsamlingar (snarlikt formgivna, med titlar som bildar en kedja), är han här på väg: dikterna börjar bli lite för långa, och hinnan mellan det erfarna och fiktionen håller på att spricka. Det är dikter som inte beter sig som dikter längre.

Det som kan uppfattas som en störning i dikterna – kursiveringarna, och den maniska jakten efter det autentiska, i repliker som lägger sig som kalkeringspapper över det sagda: ”Jo´o, så är det” – det kan bli lite övertydligt, samtidigt som det ändå inte blir tillgjort. Men nog är det ett maner, hur mycket Larsson än vill svära sig fri från att tillämpa en stil. Att skriva stillöst – nä, det får han lura någon annan med. För han har en utpräglad stil, där han ger emfas åt detaljen: exempelvis kan han skriva om farinsocker så att prepositionen försvinner, att han skriver farinsocker.

Det hände att jag såg Larsson i Umeå på somrarna, sittande på 1:ans buss mot Umedalen, där han läste båda kvällstidningarna bakifrån (han började med serierna, ägnade lika lång tid åt sporten som åt kultursidan). Men jag vågade aldrig säga något till honom – inte ens den gången då jag i min väska hade ett nyinköpt exemplar av pocketen Nyår. Inte heller när jag flera gånger sett honom i Nässjö har jag vågat närma mig honom, inte ens för att fråga om sambandet mellan ”Blodbrun stig” och Kellgrens ”Den nya skapelsen”, hur genomtänkt det är.