Det är förstås
helt omöjligt att förhålla sig helt neutral till fenomenet Dallas,
tv-serien som matade svenskarna med axelvaddar, slipsknutar,
helikoptrar, fördrinkar och flärd under hela 80-talet. Eftersom jag
en gång skrev fan mail till – eh, en av aktörerna i serien, har
jag fått se det premiäravsnitt som visades i amerikansk tv förra
veckan. När det så småningom går i svensk tv lär det vara med en
nolla mindre i tittarsiffrorna.
Problemet med den
här nya versionen är att den vill tillfredsställa de gamla fansen,
samtidigt som tv-serieformatet har blivit mycket mer avancerat.
Därför blir Dallas 2012 en kuslig kombination av gammeltv:s
sävliga tempo och modern bildsättning, då den ändå försöker
vara lite up to date. Fotot är påkostat, liksom musiken (bland
annat spelas Adele), medan manuset är ganska fyrkantigt.
Att skådespelarna
som då var JR, Bobby och Sue Ellen har blivit trettio år äldre,
det är inte så värst förvånande. Larry Hagman gör en
imponerande återkomst från de halvdöda när han inom några
minuter förvandlas från ålderdomshemsvrak till vital hämnare.
Allt ska vara som
förr. Med nya fiender: sönerna som fortsätter rivalisera, om
oljan, och nu om alternativ energi. Och kvinnor som får vara
flickvänner.
Det är som sagt
svårt att säga något alls om den gamla serien. Den var något som
höll åtminstone mig och klasskamraterna i schack i några år, och
gav oss viss insikt i psykopatpsykologin (JR). Dessutom med en lätt
sardonisk humor, som ibland kunde tangera Hitchcock-stämningar.
Tyvärr råkade jag nyligen se om något avsnitt i TV 4 Guld, och
blev mest beklämd av hur uselt programmet var. Å andra sidan gäller
det här så gott som alla tv-serier som gjordes före Twin Peaks.
Det kan vara något
att tänka på: att vi såg på Dallas betydde inget annat än
att det var vad vi hade att tillgå. Att nostalgi är en dålig idé
är också något producenterna borde ha begripit, liksom att tiden
inte står stilla.
För sin tid (runt 1980) var förstås gamla Dallas en hyfsat snabb serie, det yttre tempot var ibland högt, platsväxlingarna täta men inget självändamål. Och miljöerna kunde ofta tas för givna, de behövde liksom inte förklaras särskilt noga - de bara fanns där och bildade en snygg och häftig eller tacky fond. Men idag har berättande och klippteknik speedats upp en hel del, både på tv och bio (jämför "Diva" eller "Jakten på den försvunna skatten" med "The Dark Knight"!) och samtidigt har tv-makarna blivit oändligt mycket mer angelägna om att visa upp minutiösa, påkostade miljöer och att låta dem samspela med handlingen. Klart att man inte kan låta J.R. och Bobby m/ä prata i samma långsamma, dramatiskt stadiga tempo som gamle Jock (och även ibland Bobby) gjorde, och att man inte i längden kan ha samma typ av halvlånga "establishing shots" med folk som kör in i bilar eller traktorer eller släntrar in i köket på Southfork.
SvaraRaderaApropå Larry Hagman fick han följande vackra beröm av Roger Vadim: "Den onde mannen i Dallas är en av de mest charmerande män jag lärt känna i Amerika". Säkert sant.
Finns nog en korrelation mellan spelad elakhet och reell snällhet - och vice versa! Han är fortfarande bra på att spela elak, att döma av det lilla jag sett av den nya versionen. Jag tror jag kan ge mig till tåls ett tag till ...
SvaraRaderaGrejen med Dallas då var väl att det gav oss i Sverige en bild av USA, med stora bilar, med mera - höghus, vad vet jag. Vi hade ganska begränsad kunskap om USA då.