Det egensinniga
förlaget Drucksache fortsätter ge ut böcker eller kanske snarare
litterära verk som känns aparta och samtidigt självklara –
produkter som inte har någon plats i den här världen, men som de
tråcklar in med ömma åtbörder, tills man som läsare kapitulerar
inför något som tedde sig vara ett hopplöst projekt.
Som den här utgåvan
av På väg mot språket av Martin Heidegger, en bok
ursprungligen från hans senare period som filosof, 1959. Givetvis
med ett snillrikt omslag signerat Rikard Heberling, där några sidor
ur boken lagts upp och ned med titel och författarnamn i rött
genomkorsande boktexten: ungefär så känns det ibland att läsa
Heidegger, som om det skrivna lika gärna kunde stå upp och ned, att
det finns ett enormt motstånd, men att detta motstånd också är en
förutsättning för det skrivna.
Länge var jag rädd
för Heidegger, vars insatser som språkfilosof vilar stabilt på det
svårlästas grund. I den här boken finns sex längre essäer,
mestadels muntliga föredrag. Boken ger inte mycket till
introduktion, vare sig genom förord eller efterföljande
förklaringar – en liten not till översättningen av Sven-Olov
Wallenstein och Ola Nilsson är allt. Nog förstår jag att det är
ett bryderi att översätta Heidegger, vars stil både är dunkel och
innehåller påhitt och filologiska utgrävningar av ordstammar. Det
blir ändå på något sätt läsbart.
Boken handlar lika
mycket om språket som om människan, om människan i språket, och
vice versa: hos Heidegger är det ofta vice versa. Han läser poeter
som Benn, Trakl, Hölderlin, George, som om metodiken närläsning
inte vore tillräcklig.
Som lärare kan jag
ibland avundas filosofens självklara rätt att säga vad han vill,
som här: ”språk är språk”. Så kan ju inte jag säga i
klassrummet, utan att eleverna börjar gny. Men Heidegger utvecklar,
med språket som ett sätt att röra sig, och så ska förstås
titeln uppfattas, inte bara människans väg mot språket, utan också
språkets väg mot språk. För språket är inget du kan erövra
eller känna dig trygg i: det är en fortsatt fejd mellan dig och
språket. Och du är blott dess budbärare, en springpojke åt fonem
och morfem och et cetera.
Det är glädjande
att ta del av Heideggers läsningar av poesi, där han visar att den
som vill säga något klokt i detta ämne gör det bäst när han
själv blir poet. I den här typen av språkbruk finns också den
yttersta friheten, där dikterna av en enskild poet också är en
enda dikt, den enda dikten som fortsätter skrivas. Språket är det
främmande på väg att hitta hem. Ett vansinne som kan uppfattas som
brist – något andra ser som brist, där Heidegger visar hur
tyskans ”wahn” betyder att vara utan, och ”sinnan” betyder
resa, att sträva efter. Den vansinnige är avskild – på väg
någon annanstans. Och Heidegger låter språket vara på väg mot
(eller till) – språket, kanske mer än han låter det vara en väg
till (eller mot) språket.
Har detta något med
dikterna att göra? Ja, när Heidegger går långt in i dem, och
visar att dikt också är det onormala språket, att det är
vansinne. Han använder övertygande exempel från särskilt Trakl,
vars vackra ord om smärtan bildar en god grund för resonemanget:
”So schmerzlich gut und wahrhaft ist, was lebt;” / ”Så
smärtsamt gott och sant är det som lever;”.
Att skriva poesi är
en syssla för visionärer, menar Heidegger: ”Dikta innebär: att i
avskildheten efter-säga det välljud hos avskildhetens ande som
tilltalats diktaren. Innan det blir ett sägande i betydelsen av ett
uttalande är diktandet framför allt, och mestadels, ett lyssnande.”
Poeten blir här en vates, en skådare som passivt lyssnar in och
mottager en yttre källa. Poesin tjänar på också den här typen av
okonventionella läsningar. Det är vi som är de(t) passiva. Språket
är aktivt.
Det går inte att
läsa Heidegger som inspirationskälla: hans tolkningsprincip är för
besynnerlig. Man behöver inte förstå allt, men får arbeta med
intrycket att mycket är svårt här. Tills man får en viss belöning
i trösten: ”varje stort tänkande förstår alltid sig självt
bäst, det vill säga sig självt inom ramen för de gränser
som dragits upp för det.” Det här står i en något kryptisk
text: en dialog ”[m]ellan en japan och en frågande”, där den
sistnämnde så klart är filosofen själv.
Jo, nog är det
bekymmersamt att läsa Heidegger, men jag tackar översättarna för
att de arbetat så hårt med att göra det någorlunda begripligt på
svenska – när jag tidigare har läst den här filosofen har jag
gett upp, och kanske har det berott på det stelbenta hos just de
översättningarna. Heidegger vidrör ju det egendomligas mest
egendomliga egendomligheter. Han tänker anti-descartianskt, menar
alltså att tänkandet inte är förnuftstyrt, utan ”går sina
vägar i diktandets grannskap”.
Så blir språket
något utanför oss – framför oss. Där Hölderlin kan låta en
rad bli en basgång i diktens musikalitet, och så fungerar språket
också för Hölderlin när han skriver, att vissa rader mullrar så
där mysigt i basen. Här finns sådana rader, sådana basgångar,
som också får hans tänkande att bli märkligt enhetligt och solitt.
Ibland är det rentav så att man förstår, tycker man åtminstone.
Hej, tackar för ovanstående. Bara en kommentar till frånvaron av introducerande förord, eftersom jag vet att många reagerat på detta: de nuvarande rättighetsinnehavarna till Heideggers verk tillåter inte tolkande introduktioner, endast kommentarer som direkt rör översättningsproblem, så vår lilla not om översättningen är i princip det enda som tillåts. Senare i höst kommer en antologi med texter som handlar om Heidegger, språket och poesin, och där finns det en hel del material som kan vara till vägledning. M v h, Sven-Olov Wallenstein.
SvaraRaderaDet här gjorde mig upprymd - och sugen på att läsa Heidegger. Där ser man, det låg liksom inte i tangentens riktning (och kanske blir det inte av heller, men i alla fall)...
SvaraRaderaSven-Olov, tack, det förklarar något mittemellan "något" och "allt"! En antologi att se fram emot ...
SvaraRaderaJag minns bara att jag försökte läsa Heidegger i den där gröngula antologin utgiven på 70-talet, Hermeneutik, med texter av Anders Olsson, Horace Engdahl, Roland Lysell m fl, & även några (?) av Heidegger, men jag minns bara hans otroligt snåriga meningar.
Lisa, ja, jag trodde nog inte att det här skulle vara min kopp te - & jag vet inte heller om jag blev upprymd heller, men ändå rätt överraskad.