Relik(t)

Den som har läst språkhistoria har lärt sig skilja mellan orden "relik" och "relikt", men kan också ha viss förståelse för att det förstnämnda är mer frekvent använt, när det borde vara tvärtom: relik är ett ord reserverat för heliga kvarlevor, något som påpekas i dagens DN, som har läsarnas språkfrågor besvarade av bland andra Birgitta Brorström, som just nämner detta. Och jag tar mig från den skrynkliga tidningen till mitt allt mer nötta exemplar av Roberto Bolaños roman 2666, och på sidan 951 hittar jag bara några minuter efter DN-läsningen följande mening: "[...]som hade böcker som Bubis förlag hade givit ut 1930 eller 1927 och sparade dem som reliker, till salu visserligen [...]". Men jag orkar inte bry mig nämnvärt: ofta får jag frågan vilket språkfel som är min största käpphäst, om det är särskrivningar eller felstavningar eller anglicismer eller fel på de/dem eller utelämnandet av infinitivmärket ("kommer att") eller något annat, men jag har förmodligen blivit helt eller nästan helt immun mot den typen av fel (för, ärligt talat: när någon säger att hon eller han har spenderat en vecka någonstans, vad tjänar det till att påpeka att det heter tillbringa?); det jag stör mig mest på, eller det som förstör läsningen av en text mest, är dålig kommatering - ett generellt råd är att en normallång svensk text saknar ungefär fyra-fem kommatecken, minst.