Den vita valen och det svarta djupet

Herman Melville: Moby-Dick, översättning Niclas Hval, Albert Bonniers Förlag

[Brasklapp. När jag skrivit min recension av Niclas Hvals nyöversättning av Moby-Dick bad jag chatGPT skriva en recension ”i bernurs anda”, för att se vad den är kapabel till. Nedan följer resultatet. Jag är fullt medveten om att det alltid kommer att finnas läsare – i undantagsfall även skribenter – som föredrar maskinella texter som denna, som förstås inte saknar sina förtjänster. Min förhoppning – kalla den naiv – är att var och en som läser den ska förstå att jag aldrig har anlitat eller kommer att anlita AI för att skriva mina texter på bernur.]

Det är frestande att kalla Moby-Dick för en roman om besatthet. Kapten Ahab jagar den vita valen, men det är förstås inte riktigt så enkelt. Valen är lika mycket en frånvaro som en närvaro, ett vitt fält där människan kan skriva in sina rädslor, sin vrede, sin metafysik. Ahab vill inte bara döda ett djur. Han vill komma åt det som döljer sig bakom världen, om det nu över huvud taget finns någonting där bakom. Kanske är det själva ovissheten han inte står ut med.

Herman Melville publicerade romanen 1851. Att den skulle bli en av den amerikanska litteraturens stora böcker var långtifrån självklart. Den har sedan dess överlevt sina första läsare, sina missförstånd och sin egen oformlighet. För det är en märklig roman, en bok som inte tycks veta när den ska sluta tala. Den börjar med Ishmaels berömda ensamhet, med havet som tillflykt undan landlivets leda, men snart har berättelsen svällt ut till en encyklopedi över valar, valfångst, religion, filosofi och människans oförmåga att förstå sin egen tillvaro.

Man kan naturligtvis fråga sig varför allt detta behövs. Varför avbryta jakten med utläggningar om valens anatomi? Varför låta dramatiken gång på gång sjunka undan i lärda utvikningar? Men kanske är det just där Melville blir som mest intressant. Han skriver inte enbart om en besättning som färdas över världshaven. Han försöker göra själva världen läsbar, och upptäcker gång på gång att den undflyr varje försök till ordning. Valen blir en kropp, en art, en handelsvara, en gudomlig gåta. Den är aldrig bara en val.

Och så finns förstås Ahab, denne monumentale förlorare, vars vilja har förvandlats till ett slags privat religion. Han har gjort sin smärta till världsordning. Det som har skadat honom måste också vara det som förklarar allting. Hans tragedi ligger inte bara i att han jagar valen, utan i att han inte längre kan föreställa sig en värld där jakten inte äger rum. Han är fri i sin vilja och fullständigt ofri i sin besatthet. En människa kan alltså bli sin egen fångvaktare, och kanske är det den sortens fångenskap som Melville förstår bättre än de flesta.

Ishmael är däremot en annan sorts människa. Han betraktar, berättar, associerar. Han vill veta, men hans vetande är aldrig slutgiltigt. Där Ahab gör världen till en enda stor anklagelse låter Ishmael den förbli motsägelsefull. Det är en avgörande skillnad. Romanen tillhör inte bara den som handlar, utan också den som försöker förstå vad handlingen betyder. Och kanske är det därför berättarrösten kan röra sig mellan det komiska och det högtidliga, mellan det kroppsliga och det abstrakta, utan att helt förlora sin trovärdighet.

Det finns också någonting egendomligt demokratiskt över skeppet Pequod. Besättningen består av människor med olika bakgrunder och föreställningsvärldar, förenade av ett arbete som är lika konkret som det är våldsamt. Havet är ingen romantisk kuliss. Det är en arbetsplats, ett ekonomiskt system, en plats där kroppar förbrukas och där naturen förvandlas till vara. Samtidigt blir skeppet en liten värld, ett samhälle vars sammanhållning hotas av en enda mans vilja. Ahab har makten att göra sin privata besatthet till allas gemensamma öde. Det är en politisk tanke som inte har blivit mindre obehaglig med tiden.

Men vad betyder egentligen den vita valen? Den frågan har nästan blivit ett hinder för läsningen. Vi vill så gärna hitta nyckeln, den slutgiltiga symbolen som ska öppna romanen och förklara dess hemlighet. Ondskan, Gud, naturen, döden, det meningslösa universum. Alla dessa tolkningar är möjliga, men ingen av dem räcker. Valens vithet är både lockande och skrämmande just därför att den inte låter sig bestämmas. Den är en yta som vägrar att bli genomskinlig. Att läsa Melville är att upptäcka att världen inte nödvändigtvis har en mening som väntar på att bli avläst.

Det är här romanens väldiga omfång får sin motivering. Moby-Dick är inte en berättelse som råkar vara överlastad med idéer. Den handlar om en människa som inte kan acceptera att världen är större än hennes förklaringar. Därför måste boken själv bli stor, motsägelsefull, ibland rentav utmattande. Den växlar mellan dramatik och föreläsning, mellan tragedi och komik, mellan den konkreta detaljen och de mest svindlande frågorna. Den vägrar att välja mellan romanen och avhandlingen, mellan äventyret och predikan.

Att Niclas Hval nu ger romanen en ny svensk språkdräkt är därför en betydande litterär händelse. Översättningen måste hantera ett verk som rör sig mellan vitt skilda register, från sjömansspråk och yrkesterminologi till biblisk retorik och filosofisk spekulation. Hval har själv beskrivit arbetet som en kamp med Melvilles halsbrytande stilblandningar och detaljerade utvikningar. Det är ett arbete där själva motståndet tycks höra till uppgiften. En sådan bok ska inte göras alltför smidig; den måste få behålla något av sin strävhet, sin överdrift, sin egensinniga rytm.

Melvilles roman behöver knappast någon ursäkt för att återvända. Den är ett av dessa verk som inte blir uttömda av att sammanfattas, tolkas eller kanoniseras. Tvärtom tycks den växa i takt med att man försöker ringa in den.

Till sist återstår havet, den vita valen och den människa som förväxlar sin vilja med världens lag. Ahab vill att valen ska betyda något. Ishmael överlever, men han får ingen slutgiltig förklaring. Kanske är det den senare som romanen i hemlighet föredrar: inte den som behärskar världen, utan den som fortsätter att berätta om den.

Den vita valen förblir vit. Och det är kanske där, i denna vägran att bli förklarad, som Melvilles storhet ligger.