Nattsäsong, Karolina Ramqvist, Bonniers

  

När jag läste Karolina Ramqvists förra roman Den första boken förvånades jag över hur bra den var – ett klart steg framåt – och över att hon aldrig nominerats till Augustpriset. Nå, det åtgärdades ett par veckor senare med en välförtjänt nominering till priset. Nu har jag läst hennes nya roman, Nattsäsong, med förväntningarna högt uppskruvade.

Men det här är en helt annan typ av roman, som helt lämnar det autofiktiva som varit motor i flera av de tidigare böckerna. Här handlar det om en firad skådespelerska som vid femtio års ålder ska spela tonårig konkubin i en uppsättning som bygger på pjäsförlagan till Puccinis bekanta opera Madame Butterfly. Hon lever i ett stendött äktenskap och inleder en sexuell relation med sonen till en demonregissör – med tydliga drag av Ingmar Bergman – vars filmer hon medverkat i. Mannen heter Hans – högst signifikativt (hon är hans!) – och älskaren heter Dag, kanske även det signifikativt (dag efter äktenskapets natt).

Allt utspelas mot fonden av allt mer oroande tider i landet, som rustar sig för beredskap och eventuellt krig. Bomber sprängs, skyddsrum byggs, ransoneringar införs, och allvarsamma politiker talar om mobilisering i tv. Därmed blir teatern en tillflykt, men också något som drabbas av mer eller mindre outtalad kritik: vad kan konsten göra i kristider? Ganska mycket, visar historien. Under kriser kan konsten förena och stärka gemenskapen, men Ramqvist förhåller sig mestadels neutral, utöver några pacifistiska förslag.

Att läsa Nattsäsong kan få en att tycka att det känns som att läsa en säregen blandning av Åke Holmbergs Ture Sventon-böcker med en betänklig anstrykning av Carina Rydberg. Alltså: äventyr i en tidlös värld där viss absurdism råder, och där erotiken är mörk och överskridande. Få svenska samtidsförfattare är lika bra på att etablera stämningslägen som Ramqvist. Det kunde avfärdas som effektsökeri, de många ominösa stunderna som kvinnan hamnar i, liksom att förloppet kanske går i lite väl förutsägbara riktningar – ska hennes snedsteg leda till ruelse eller uppbrott? En skicklig författare är klok nog att välja ett tredje alternativ, och däri ligger det oförutsägbara hos Ramqvist, även om detta tredje alternativ kanske hör till de lägst hängande frukterna.

Så det är både tidlöst och kontextbundet. Att kvinnan till sin inre monolog – det här är en jagberättelse – föredrar ”ej” före ”inte” ger onekligen texten en arkaisk prägel – eller så är det bara så skådespelares språk ser ut, färgat av en livstid med det dramatiskt högstämda språkbruk som pjäserna innehåller.

Det finns hos Ramqvist en utsökt och vid det här laget smått patenterad förmåga att skildra attraktion och dess motsats. Liksom en viss Clarissa Dalloway köper skådespelerskan sina blommor själv till en middag hon ska ha med mannen, och så här tänker hon om en klänning som han har sett ut åt henne, och vad han förväntar sig därav:

En mjukhet, förmodligen. En sorts påklädd nakenhet. Det sade kanske något om vad han ville med mig och om allt han inte ville, och jag undrade om det var hans eller min egen bild av mig som var den rätta.

Men i själva verket har hon i äktenskapet blivit osynlig: han stirrar bara fåraktigt ned i sin mobilskärm. Och vad söker hon egentligen hos den gåtfulle Dag: ”Åtrådd, ja, men älskad. Vad var skillnaden, och varför fanns det en skillnad.”

Ramqvist skriver en omisskännlig och oefterhärmlig prosa. Det finns också något befriande i att läsa en renodlad roman, i synnerhet en som har en så skarpslipad psykologisk blick på människorna. Det är konstfullt utan att det blir konstgjort. Det finns en mörk klangbotten, ett behärskat ursinne som dikterar de estetiska villkoren. Det är stilistiskt säkert, och jag tänker: så här ska arvet från författare som Stig Dagerman och Gösta Oswald förvaltas. Med andra ord: det är avancerat skrivet, men aldrig långtråkigt eller tungsint.

Styckena är korta, men kapitlen långa: fem till antalet (som i en tragedi, kan tänkas). Det skapar en dynamik i läsningen, som odlar både sävlighet och hetsighet. Och det annalkande krig som hotar i bakgrunden får mig att tänka på romaner som skrevs för hundra år sedan, under en tid som vi med facit i hand kallar ”mellankrigstiden”: det går att hitta föraningar om det krig som inleddes 1939, med en odefinierad oro som hotar tillvaron för den tidens romanfigurer. Tänk om en roman som Nattsäsong om hundra år räknas till de romaner som varslar om framtida storkrig. Det förutsätter att den blir läst om hundra år – och det är den värd.