Tvingad tiger, Neige Sinno, översättning Emma Majberger, Faethon

 

Böcker om övergrepp finns det många av, både fiktiva och självbiografiska och dokumentära. De ger ofta ungefär samma intryck: en inblick i vuxenvärldens största svek, en avgrund av tilltvingat våld mot en skyddslös person. Det är verkligen inte läge här att peka ut skuldbördan på de oskyldiga, men de många böckerna i misery porn-genren, allt ifrån Dave Pelzers böcker om Pojken som kallades Det till Hanya Hanigaharas Ett litet liv, kan motverka sitt syfte.

 Som om inte skändligheterna i sig vore nog. I Frankrike har Neige Sinnos Tvingad tiger väckt uppmärksamhet. När den nu översätts till svenska är jag glad att översättaren Emma Majberger bevarat originalets allitteration – den heter Triste tigre i original, ungefär ”ledsen tiger” – och Trasig tiger kunde ha varit ett annat alternativ. Däremot förstår jag inte att förlaget envisas med att kalla det för en roman. Här berättar författaren sakligt och metodiskt om de mångåriga sexuella övergreppen som hennes styvfar utsatte henne för från cirka åtta års ålder. Detaljerna är vidriga, men Sinno avstår från att frossa i dem.

Men behövs de? Ja, de behövs, för annars blir övergreppen en abstraktion. Sinno skriver om offret och förövaren, och gör ärligt menade försök att på djupet förstå hur rovdjuret tänker. Att där finns en själslig skada tar hon för givet. Mannen som hennes mamma gifter sig med när dottern är i sjuårsåldern är en verbal, charmig äventyrare, vars nyckfullt hetsiga humör dock går överstyr lite då och då. När Sinno är i tjugoårsåldern anmäler hon honom för polisen, och han får ett nioårigt fängelsestraff.

 Varför begår han då övergreppen? Svaret är prosaiskt, åtminstone om vi går på hans bekännelse: han var besviken att barnet Neige inte tyckte om honom. Det var ett försök att få henne att älska honom. Sinno tar denna uppgift på allvar genom boken, när hon frågar sig vad som går igenom tankarna hos den som får en erektion inför tanken på vad han ska göra med ett sjuårigt barn.

 Genom boken för Sinno resonemang med litteraturen, både den skönlitterära och den akademiska. Hennes förövare läste bara serier, och i en märklig passus medger hon att han kunde vara allsmäktig i familjens slutna krets, men egentligen en ömkansvärd typ: ”Han var nog båda personligheterna samtidigt, en titan och en nolla. Är det inte bättre att vara offer för den förstnämnda än den andra?” Genom att anmäla honom skulle hon ha skickat familjen i fattigdom – utöver sig själv och mamman tre andra barn. Mamman jobbar som städerska, han är byggnadsarbetare.

 Sinno jämför med pedofilen Humbert Humbert i Nabokovs roman Lolita. Hon undrar varför boken har getts så många omslag som förvränger tematiken genom att föredra retrobilder från 50-talet med en förförisk ung kvinna, i stället för den tolvåring som våldtas i romanen. I förövarens förvridna sinne existerar samtycket, och mannen som våldtog henne systematiskt under hela hennes uppväxt – ibland varje dag, ibland gick det veckor mellan tillfällena – var förstås pervers både i tanke och i handling.

 Sakligheten i Sinnos framställning förstärker det groteska, och hon behöver inte ens påpeka hur skev hennes uppväxt var. En grotesk scen återger när de gick till en fotostudio och blev fotograferade, och hon ger honom oralsex innan eller efteråt: ”Jag behövde inte böja mig, bara stå där framför honom eftersom jag knappt nådde honom till midjan.” Med formuleringar som dessa behövs inga förtydligande kommentarer. Det är också svårt att avge ett estetiskt omdöme om en bok som denna, och debatten kring Han Kangs Nobelpris fick oss att förstå att det inte är en önskvärd effekt om kritikern blir ”drabbad” av det hen läser. Men med det sagt: jag drabbas, och det beror inte på att Sinno skrivit en ensidig anklagelseakt. Hon har skrivit ett helgjutet estetiskt verk, och det är helgjutet just genom att vara söndrigt, bristfälligt och otillräckligt.

 Hur förhöll sig då mamman till övergreppen? Skandalöst nog stannade hon kvar hos mannen ett helt år efter att dottern äntligen berättat. Mamman blir mer upprörd över att ha levt med en lögnare än med en man som har våldtagit hennes barn. Oförmågan att se och ingripa går att förstå, även om det troligen borde ha funnits tecken och varningssignaler. Som en röd tråd i Sinnos berättelse löper den underförstådda vädjan att det går att fråga, att det inte är en bra idé att invänta barns berättelser. Mammans förnekelse är en del av ett större mönster.

 När Sinno skriver om mannens ångest och bristande självkänsla – på en maskerad klär han ut sig till en bajskorv – blir hans beteende ändå inte begripligt. Utan att nämna Hannah Arendt är Sinno ändå ute efter att föreslå ondskans banalitet som en tänkbar förklaringsmodell. Män som till exempel våldtar i krig gör det ”för att de kan”, som det brukar lyda.

 Övergreppen inleddes på 80-talet. Sinno minns att hon inte hade något språk för vad som skedde. Det saknades också en kultur där det diskuterades öppet. Hon jämför med Virginia Woolf, som flera gånger utsattes för övergrepp från sina halvbröder, erfarenheter som hon skulle skriva om långt senare, i ordalag som att hon medan det skedde verkligen inte begrep vad som försiggick.

 Hur ska då förövaren förstås? Vad är det som får honom – det är oftast en han – att gå över gränsen? Sinno är nog den första att tillstå att varje fall är unikt, men hon är något på spåret: ”Oskuld, det är vad som går att se, den renaste oskuld. Och det som lockar, det är kanske helt enkelt möjligheten att förstöra den.” Nej, det går förstås inte att på alla plan förstå handlingen, våldtäkterna, men om inget annat lyckas Sinno få oss att inse något om vidden av skadorna hos den som drabbas. Här saknas både closure och hopp. Det här är ingen katharsis heller; det går inte att skriva sig fri från smärtorna, lyder den bistra slutsatsen.