Den andra dottern, Annie Ernaux, översättning Maria Björkman, Norstedts; Den vita boken, Han Kang, översättning Anders Karlsson & Okkyoung Park, Natur & Kultur

 

Det är ett sammanträffande att både förrförra och årets Nobelpristagare skrivit var sin bok om att förlora ett syskon. Båda är mycket läsvärda, genom att bidra till ökad förståelse kring både föräldrars sorg och barnens kapacitet till överlevnad.

 Märkliga samband brukar tillhöra litteraturens vackraste privilegier, men ibland gör verkligheten sitt bästa för att efterlikna den skrivande världen. Så faller det sig att 2022 års Nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux, i dagarna utkommit med en bok vars tematik överensstämmer med en bok av årets Nobelpristagare, Han Kang. Båda böckerna handlar nämligen om att förlora ett syskon – ett syskon de inte själva har träffat.

 

Ernaux skrev Den andra dottern 2011 och Han Kang Den vita boken 2016. I Ernauxs fall handlar det om en syster som dog vid sexårsåldern. Det här får hon veta en sommar när hon själv är tio. Han Kangs syster föddes och dog efter bara ett par timmar. Gemensamt för båda författarna är att utan dödsfallen skulle de inte själva ha fötts. Det ger båda en existentiell svindel; att ens finnas till på jorden är ofta resultatet av ren slump, om det är tur eller otur beror på ens läggning.

 Liksom flera av Ernauxs tidigare romaner borrar hon ned sig i problematiken. Hon rannsakar sin barndom, där den döda systern var något av ett helgon medan hon själv var stökig och bråkig. Dynamiken påminner om systrarna Brontë, som indirekt vidrörs då Ernaux tar upp Helen Burns från Charlottes roman Jane Eyre. Hon som baserades på systern Maria som dog i tuberkulos som elvaåring, och enligt familjelegenden den som hade den största begåvningen (något som torde ha kunnat bli något storartat, med tanke på att systrarna Charlotte, Emily och Anne var geniala författare och brodern Branwell en nästan lika begåvad poet och konstnär).

 Ernauxs begåvning ligger i hur metodiskt och skickligt hon tar sig in i barndomens såriga tillvaro. Hon skriver om minnets funktion, om hur stolthet och skuld tampas om herraväldet över hennes sinnelag. Utan systerns död skulle hon själv varken ha fötts eller ha blivit författare. Fattigdomen hade reglerat föräldrarnas barnaskara. Hennes roman tar formen av ett brev till den döda, men hon gör också ett försök att förstå hur föräldrarnas sorg präglade hennes uppväxt.

 Däri ser hon ingen skuld, och det är ett budskap att ta till sig. Vi kan förebrå våra föräldrar för mycket, men vi kan också förlåta dem, verkar hon mena: ”Föräldrarna till ett dött barn vet inte vad deras smärta gör med det barn som lever.”

 

Till formen är Han Kangs Den vita boken en annorlunda bok. Under en resa till en europeisk stad, där det snöar mycket, tänker berättaren på den döda systern. Romanen blir en essä kring den vita färgen, som om Han Kang tänker sig döden som svart och sorgen som vit – eller om det är tvärtom, med en vit död och svart sorg?

 Sådana tvära grepp är legio hos Han Kang. De goda nyheterna är att du inte behöver jämföra författare, så frågor som ”varför fick X priset när Y är mycket bättre?” är överflödiga. Jag tycker personligen att det finns plats både för Annie Ernaux och Han Kang. Den senare har i höst fått möta ganska mycket negativ kritik. Antingen skriver hon för populära böcker eller så skriver hon för lite västerländskt, eller så är hon för ung. Men det är sannerligen snäva perspektiv: Albert Camus, vars status i den litterära kanon ingen ifrågasätter, var också en populär författare – dessutom tio år yngre än Han Kang när han fick priset.

 Är det inte inbilskt att tro att just vårt (nord)europeiska sätt att förhålla sig till världen är det bästa? Vi ska bara vara tacksamma över att en författare som Han Kang vågat utforska sorgen på ett så intimt sätt som i Den vita boken. Genom att öppna dörren till de döda – bekräfta att deras existens inte upphör ens inför döden – ger hon oss nycklar till våra egna sorgearbeten. Det sker med inkännande vackra bilder för hur vi ska förhålla oss till det som gör mest ont av allt.

 Som när vi får veta att om systern hade överlevt skulle nog Han Kang inte själv ha fötts: ”Min mor skulle inte för resten av livet ha burit på de minnesspillrorna, skulle inte ha tagit fram dem för att försiktigt dra med fingret över deras vassa kanter.” Varför gör vi så: söker upp och fingrar på de minnen som smärtar som mest? Kanske för att det som gör ännu mer ont är det vi inte längre minns.

 (Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/12 2024)