Barnläkaren, Andrea del Fuego, översättning Irene Anderberg, Tranan

 

Nyligen såg jag Netflixserien ”Black Doves”, som var likt nästan alla tv-serier bra utan att någonsin bli omvälvande. Keira Knightley spelar spionen Helen, Ben Whishaw hennes vän, lönnmördaren Sam. Båda är fantastiska i sina roller, men det är ändå något som inte står rätt till. Sam är en klinisk mördare, och även om jag accepterar premissen att han ska vara ”en komplex karaktär” stör jag mig på att han är så hjälplöst förälskad i Michael, år efter år (serien utspelar sig under en tioårsperiod). Det är en för enkel och lättköpt förklaring.

 Hade han i verkligheten varit så blödig kunde han omöjligen ha genomfört sina dåd. Hur många har han dödat? frågar Michael indirekt. ”Fler än tjugo, färre än femtio … Det där lät inte så bra för mig, va?” svarar han. Min gissning är att någon som i likhet med honom velar när han ställs inför intrikata situationer som involverar dödshot hade rykt på stört.

 

Brasilianska författaren Andrea del Fuegos roman Barnläkaren får mig att tänka på liknande saker. Även här handlar det om en karaktär som föreställs som cynisk, bitter, kallblodig och rentutsagt ganska otrevlig. Cecílias  man är deprimerad, och hon skaffar sig en älskare vid namn Celso. Det blir skilsmässa, och älskarens hustru är gravid och går till Cecília. När hon föder är det Cecília som syr igen henne efteråt, med viss undertryckt maliciöst utfall: ”Där jag satt på pallen satte jag dit fler stygn än nödvändigt. Jag sydde sånär ihop den.”

 Så här förklarar del Fuegos läkare sin praktik: ”Jag avskyr barn och det är inte jag som behandlar dem, utan läkarvetenskapen som jag har studerat.” Så är hon också konstant arg. Hon jobbar som neonatalläkare, och träder ofta in i förlossningens slutskede, när doulorna har gjort sitt jobb. I romanen har hembiträdet också lyckats bli gravid, med en annan gift man. Låter det här som en såpopera? För all del – så kan intrigen förefalla, men det är intelligent skrivet och inte alltid helt glasklart vad det är som händer och varför.

 I bakgrunden lurar alltid Cecílias lömska beteende och gradvis avtäcks den plan hon har. Efter en relativt beskedlig upptakt tar romanen en ny vändning, som för den in på spår som efterliknar den psykologiska thrillern. Mer och mer förstår vi att hon har en sund fixering vid älskarens son Bruninho, och att det är ett gränslöst beteende som indirekt sanktioneras av samhällets sänkta gard inför auktoriteter. Ingen skulle misstänka en läkare att hysa så dubiösa planer.

 

Men om vi lär känna Cecília på djupet är älskaren Celso desto mer anonym. Kanske det här beror på att han är en så färglös figur, endast en katalysator för huvudpersonens besatthet av sonen. Så upptas hennes liv alltmer av sonen, i vars liv hon nästlar in sig. Strider det här mot hennes natur, lika mycket som i min beskrivning av Sam från ”Black Doves”. Kanske inte ändå: romanen har en förmåga att tänja på gränserna som gör sig mindre snyggt i tv-serien. Fördelen med romanen är att du slipper ges övertydlig gestik och mimik – du bestämmer själv vilken typ av överspel Cecília ska utnyttja.

 Det här är del Fuegos tredje roman (sedan tidigare finns Syskonen Malaquais – har ej läst). Den blev en stor försäljningsframgång i hemlandet Brasilien – något som kan förvåna en del, för det är långt ifrån någon lättillgänglig roman. Dess spänning är subtilt hanterad, men när del Fuego väl har fått oss på kroken blir det oavbrutet spännande. Hon har hittat ett helt eget tonfall åt sin känslokalla huvudperson.

 Det finns förstås en kittling investerad i att läsa om en sådan här huvudperson, någon som överskrider gränsen för det lämpliga, som det bara kan gå illa för. Att huvudpersonen är en läkare som inte alls verkar lämpad för yrket är för litteraturen ingen ovanlighet (tänk Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, som jag skrev om i går, eller Gustave Flauberts Charles Bovary). Här utmanas vår i förväg bestämda uppfattning om läkaren.