Alexandrinska sånger, Michail Kuzmin, översättning Alan Asaid; Strött. Skingrade texter i urval, Alan Asaid, Pamphilus

 

Ett av Sveriges flera pamflettförlag (Edition Tegnér, som jag skrev om igår är ett annat, liksom Pamflett och Herculesgatans poesiklubb ett ytterligare), Pamphilus, drivs av arbetsmyran Alan Asaid, som översätter från ryska, franska och engelska. Förlaget har funnits sedan pandemiåret 2020, och till pärlorna i utgivningen räknar jag utöver Asaids egna böcker Marie Tonkin, som i år fått ett välförtjänt större genombrott.

 Nu har två nya böcker utkommit. Dels tolkningar av den ryske poeten Michail Kuzmin och dels en textsamling av Asaid själv, med tolkningar och bearbetningar. Kuzmin (1872-1936) var aktiv under 1900-talets första år, och skrev bland annat en kortroman med homosexuellt tema så tidigt som 1906. Alexandrinska sånger från 1908 är faktiskt första gången ett helt verk av honom översätts till svenska – en aning märkligt då han hölls så högt av exempelvis Anna Achmatova, som förklarat att hennes Poem utan hjälte vore otänkbar utan Kuzmins inflytande.

Kuzmin skriver sina sånger i sann romantisk överspänd anda:

 

Om vinet dricks upp,

all väldoft fördunstar

och de mest dyrbara tyger

efter några sekel

smulas till damm?

Skulle jag mindre älska

allt detta underbara sköra

för att det förgår?

Med andra ord: helt underbar dikt. Kärleken är ett vågspel, något som lyser så starkt att den gör själva solen överflödig. Känns det igen? Jämför med vad Jane Eyre bittert konstaterade när hon upptäckte att hennes älskade Rochester visat sig vara svekfull: ”He stood between me and every thought of religion, as an eclipse intervenes between man and the broad sun. I could not, in those days, see God for His creature: of which I had made an idol.”

Kärlek, religion och poesi blir de staplar som Kuzmin bygger sitt poetiska bygge med. Sämre har väl krigsromantiken åldrats: ”Ljuvt att dö / på slagfältet / till sus av pilar och spjut, / […] dö på fosterlandets altare / och då få höra: / ’Farväl, hjälte!’” Till Kuzmins försvar skrivet innan två världskrig för (otillräckligt) lång tid skulle göra krigsretoriken ogångbar. Men han ställer också kriget mot kärleken, och visar vad som är större och starkare, vad som – om klyschan tillåts – besegrar allt.

Mitt intryck av Kuzmin är att hans dikter är oväntat moderna, så som ganska ofta är fallet när en läser en viss typ av förmodernistisk poesi. Att den betraktades som radikal vid sin utgivning förvånar inte. Asaids poetiska efterord ger viss bakgrund, och påpekar hur Kuzmin utövat inflytande på inte bara Achmatova, utan även Marina Tsvetajeva, en poet Asaid tidigare intresserat sig för.

Den ryska 1900-talspoesin stora namn är ju Achmatova och Tsvetajeva. Majakovskij läste jag gärna som tonåring, men har fått allt svårare att återfå den ursprungliga lyckokänslan när jag läst honom på senare tid. Detsamma gäller Brodsky. Däremot Tsvetajeva, som jag kan läsa när som helst. Fem av hennes dikter ingår som en av ”tydningarna” i Asaids nya bok Strött. Skingrade texter i urval. Det är fantastiskt att få läsa dem, där flertalet inte tidigare översatts till svenska. En slags idiosynkrasi till svenska bör tilläggas, för så här extatiskt skriver ingen svensk poet om hon inte heter Rut Hillarp eller kanske Edith Södergran.

 Även Tsvetajeva visste något om kärlekens pris, och jämför det med att ha solen i bröstet. ”Två solar svalnar – Herre skona mig! – / den ena – där i himlen, andra – i mitt bröst.” Känns det igen? Jämför med Södergran: ”Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen”. Tsvetajevas dikt är från 1915, Södergrans från 1918. Och var är solens brunn belägen, enligt Hillarp? I bröstet, givetvis.

 I häftet finns även en dikt av Sofia Parnok, som kallats ”Rysslands Sapfo”, en dikt som får en att önska att mer översätts. Asaid påpekar försynt att det här är första gången hon överhuvudtaget översätts till svenska. En obegriplig försummelse, om så är fallet. Att läsa dikter från den här tiden, 1932, kunde få en att befara att de skulle ha ett lätt musealt tilltal, men nej. En annan ryss som introduceras på svenska är Ksenija Nekrasova, som Achmatova höll lika högt som hon höll Tsvetajeva.

 Allt det här förstärker uppfattningen att Asaids arbete är så oerhört viktigt. Till översättningarna hör också några bearbetningar i fragmentets form, en slags blackout-poesi av Goethe, samt avlyssningar från samtal i Frankfurt, Köln och Bonn. Dessa samtal tar formen av böner eller besvärjelser, och förmedlar något av samma känsla som översättningarna ger: helt enkelt något som vår tid är i skriande behov av.