Om uträkning av omfång 5, Solvej Balle, översättning Ninni Holmqvist, Wahlströms & Widstrand

 

Solvej Balles septologi Om uträkning av omfång handlar om Tara Selter som hamnat i en tidslucka – hon kan inte ta sig ut ur den artonde november – och vi som följt henne sedan dag 121, då serien inleddes, har lärt känna henne genom tiotalet år. Del fyra, som utkom på svenska i somras, möttes med viss skepsis hos en del svenska kritiker. Kanske man måste beakta helheten innan man drar alltför förhastade slutsatser.

 Den som inte läst de tidigare delarna får finna sig i en del spoilers. Det har gått drygt tolv år när boken inleds, och när den avslutas är vi framme vid dag 10455, eller drygt 28 år. Därmed har det blivit ogörbart för Tara att fortsätta besöka sin man Thomas, eftersom hon har åldrats medan han är kvar i dagen innan för alla dessa år sedan. Utan att säga för mycket: hennes behov av närhet, kärlek och sex får hon tillgodogöra sig på annat håll, dels hos Carl, en man intresserad av stenar och depressioner, och dels hos Henry, en man som befinner sig i samma predikament.

 

För medan de första böckerna påminde om klassiker som Defoes Robinson Crusoe och Haushofers Väggen befolkas Taras värld från den tredje boken av allt fler människor som inte heller kan lämna den artonde november. Kanske det var där skon klämde hos somliga, att de såg framför sig en roman som skulle handla om den sista människan, och så kom där en massa andra som störde. Här har de blivit ett hundratal, och de sprider ut sig i Europa, från basen i Bremen mot Liège och Lugano, och mot Spanien.  

 Men det sker också något dramatiskt när persongalleriet växer. Balles historia går från en individuell mardröm till en gemensam, kollektiv erfarenhet. Ingen människa är en ö – inte ens hon som vaknar upp nästan totalt avskuren från resten av mänskligheten. Det hedrar också Balle att hon inte överger sitt filosofiska perspektiv från de första böckerna när fler personer introduceras. Dessutom är Tara hela tiden den vi följer, och får ta del av allting från hennes sävliga och strävsamma blick. Kanske också hennes tapperhet ska fungera som en uppbygglig förebild.

 Och om romanen tappar i ett avseende, blir mindre en isoleringsroman, så vinner den i andra avseenden. Det skapas en dynamik inom gruppen. När Tara gör några försök att återbesöka sin man Thomas märker han att hon har blivit roligare: ”Ett plötsligt skratt som han inte hade stött på förut. Ord som jag inte brukade använda. Ett uttryck som förvånade honom. Ett sätt att gå genom rummet eller hur jag reste mig ur stolen.” Med andra ord: det som sker i nästan alla relationer, äktenskap eller vänskaper. Här sker de – för Thomas – i höghastighetens tecken. Och Balle fäster vår blick på de subtila detaljerna, de nästan omärkbara förändringarna.  

 Liksom de andra åldras Tara, men det här sker bara på ett ytligt plan. För Balles roman ägnar sig på sitt outtalade sätt mycket åt att diskutera tidsuppfattning. Tara var 29 när romansviten började, en fortfarande ung och spänstig kvinna, som nu rör sig mot medelåldern och – vild gissning inför de två avslutande delarna – ålderdomen. Till syvende och sist är romanserien upptagen med att undersöka ensamheten, och den når slutsatsen att vi måste konstatera att vi är ensamma. Nedslående? Nä, för människorna som i någon mening måste kallas tidsflyktningar gör trevare mot att förbättra tillståndet i världen, med hjälp av olika projekt. Det blir också allt tydligare att böckerna bärs av något som måste kallas kärlek, en kärlek som vidgar alla snäva definitioner.

 Premissen för Balles septologi är originell, men vi ska komma ihåg att det inte alltid är de mest excentriska idéerna som bär konstnärlig frukt. Ändå tycker jag så mycket om de här böckerna, och så fort det kommer en ny del lägger jag allt annat åt sidan. Ambitionsnivån är hög utan att det blir ansträngt. Balle uppmuntrar oss – nej, uppmanar oss – att tänka mindre på de materiella frågorna och mer på de existentiella frågorna. Hon får oss att lyfta blicken mot något större och viktigare.

 I boken finns också en självironisk metakommentar till boken vi läser, med Tara som ivrigt skriver ned sina iakttagelser. Henry ifrågasätter henne: ”han ville veta varför jag ville skriva om den artonde november. Vem skulle läsa det, och vad skulle det användas till?” Uppenbarligen är vi många som både vill och behöver läsa detta. De första två böckerna fick Nordiska rådets litteraturpris, och på danska har de fem böckerna utkommit åren 2020-2023. På svenska har böckerna en snabbare utgivning, på lite drygt ett år. Nu måste vi invänta den danska utgivningen, och det tror jag böckerna tjänar på.

 Rilkes bekanta ord från dikten ”Arkaïscher Torso Apollos”: ”Ditt liv – du måste ändra det” (översättning Malte Persson), blir en nyckel till Taras upplevelser. Vi står inför svåra utmaningar, även vi som inte fastnat i tiden (fast, ärligt, är det inte exakt det vi har gjort?), och måste ändra vårt liv. Så enkelt är det – och så svårt.