Atlantis, Pooneh Rohi, Ordfront

 

Med sin nya roman skriver Poneh Rohi en allegori om det politiska läget. Om hon hade visat större omsorg i personteckningen hade det kunnat fungera som en spännande berättelse om vådan med gruppmentalitet. 

 Låter det lockande att bryta sig loss från ekorrhjulet, skapa en alternativ civilisation med likasinnade? Mitt råd: tänk dig noga för, då det här är ett projekt med illavarslande prognos. För det saknas inte exempel på att sociala experiment där man försöker leva i närhet till naturen får katastrofala följder. Slutsats: inbilla dig inte att människor har lätt för att komma överens när kriser uppstår.

 

Pooneh Rohis nya roman Atlantis handlar om ett kollektiv som har förskansat sig på en fjärran ö som en gång var observationsplats för astronomer. En färja anländer med förnödenheter någon gång i månaden, men annars lever de på vad de kan odla och jaga. När färjan anländer tomhänt blir Mitra, som ansvarat för beställningen, misstänkliggjord av de andra.

 Det hedrar Rohi att hon inte fallit i fällan att skriva postapokalyps (den genren ställdes väl in 2012?). I stället frammanar hon ett tillstånd som kunde kallas pre-apokalyptiskt, det vill säga tillståndet innan den annalkande undergången. Tecken saknas inte i den här romanen om nio olika individer på ön. I första hand skildras vänskapen mellan Mitra och Sabine, som har varsitt barn.

 Vi anar att tillvaron på ön inte är den mest gemytliga. Några har sjappat, så det är bara spillrorna kvar av den forna gemenskapen. De nio bildar ett tvärsnitt av befolkningsunderlaget. Så sett utgör de ett mikrokosmos av Sverige, och deras alltmer desillusionerade hållning är i så fall inga goda nyheter över tillståndet hos oss.

 Som hotande inslag finns sidenörten, en invasiv art som breder ut sig alltmer, och vållar oro hos Mitra. En mur börjar byggas för att hindra dess framfart. Det är en smula övertydligt av Rohi att använda den här växten som en metafor för de hot som vissa politiker har angett mot vårt samhälle. Ambitionen att bygga murar saknar tyvärr inte motsvarigheter i verkligheten.  

 Eller, kanske inte övertydligt, men det är en bild som Rohi verkar vara lite för förtjust i, då den återkommer så ofta i romanen som ett irriterande ledmotiv. Vinden gör sitt till för att sprida frökapslarna, något som återigen kan kopplas till hur politikens vindar – ”tendenser” – bidrar till samhällsklimatet.

 Kanske det bara är för uppenbart att Rohi skriver allegori, den troligen mest svårbemästrade litterära formen. I fjol kom Annika Norlins roman Stacken, som delvis var ute i samma ärende, att teckna kollektivets skadliga inverkan. Den romanen bars av sitt osvikliga intresse för människorna i gruppen. Hos Rohi blir karaktärerna märkligt anonyma, trots att hon låter berättarperspektivet röra sig fritt genom flera av dem.

 Rohis roman utnyttjar två berättelsekurvor, där hon först återger händelsernas konsekvenser, och sedan går tillbaka i tiden för att berätta om dess förutsättningar, bakgrunder och orsakskedjor. Det är det mest spännande med boken. Hade hon investerat mer i karaktärsskildringen hade det här varit en fantastisk roman. Nu kvarstår intrycket att det är en habil men ganska ordinär roman.

 (Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/11 2024)