Den engelskspråkiga romanen saknar inte originella och excentriska verk. Där finns portalverket Finnegans Wake som sysselsatte sin författare James Joyce i årtionden. Där finns även William Faulkners Stormen och vreden. Och Vladimir Nabokovs Blek låga. Och Anthony Burgess Jordiska makter. Och Eimear McBrides A Girl is a Hard-formed Thing. Och David Foster Wallaces Infinite Jest. Och Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge.
Men alla dessa exempel på språkliga och tematiska påhitt är från 1900-talet (McBrides rentav från 2000-talet) – med andra ord, modernistiska och postmodernistiska romaner. Laurence Sterne skrev redan på mitten av 1700-talet den roman som brukar ges det tveksamma epitetet att vara den som uppfann postmodernismen. The Life and Opinions of Tristram Shandy, gentleman har nu utkommit i en ny svensk översättning signerad Klas Östergren, och får då heta Tristram Shandy. Hans liv och meningar. Ruth Halldén skrev om boken i sin essäbok Vid romanens rötter 1997: ”Om Sterne hade haft ett valspråk, skulle detta ha kunnat lyda: varför inte tvärtom?”
Författaren Sterne var både irländare och präst, liksom den något tidigare misantropen Jonathan Swift, som han delar vissa drag med (främst ett osvikligt skämtlynne och en lika osviklig känsla för satir). När böckerna om Tristram landade på de engelska bokhandelsdiskarna var det med sådan ackuratess att författaren kunde ha – liksom Lord Byron gjorde drygt femtio år sedan – utbrustit i att han vaknade upp en morgon och upptäckte att han blivit en berömdhet. Det tål att påpekas att romanen styckades i totalt fem separata utgåvor från 1759 till 1767, med två nätta böcker i varje del (förutom den sista, som bara innehöll den nionde och dessutom kortare boken). Att därför läsa den som jag gjort nu, i ett enda svep, är historiskt inkorrekt. Det här var en gång pocketböcker långt innan Penguin skapade den moderna pocketen 1935.
Men ändå korrekt, eftersom romanen är så förbluffande förtjust i att ägna sig åt allt som är inkorrekt, opassande, otillbörligt. Handlingen är säkerligen bekant för de flesta: det är upplagt för en biografi om Tristram Shandy, en ganska obemärkt man som föddes 1718. Fast Sterne är mer road av att berätta om pappan Walter Shandy, och om farbrorn Toby, och om kalfaktorn Trim. Vad Sterne mest uppehåller sig vid är de perifera detaljerna, och det är inte svårt att förstå varför valet föll på Klas Östergren som översättare. Jan Guillou låter i sina böcker om den pensionerade Carl Hamilton sina digressioner heta just ”östergrenare”.
Synd då att Östergren verkar ha tagit så lätt på uppgiften. Min gissning är att den här översättningen kommer att ges unisona hyllningar, men då undrar jag om de som berömmer den har förstått vad Östergren har gjort med Sternes infallsrika original. Till att börja med har han skippat de många kursiveringarna, som ju är en vital del av Sternes stilkonst. Vidare ignorerar han de många versalt skrivna orden (”the GODDESS of COOLNESS herself” blir ”själva kylighetens gudinna”), liksom en del av de typografiska upptågen. När en mula i orignalet släpper en ”f –” blir det på svenska övertydligt ”f – s”. En enstaka fadäs? Nä, för när Sterne skriver ”G –” blir Östergrens val ”G – d”. I ordval har han också oftast missat chansen att vara lika uppfinningsrik som Sterne i denna flerspråkiga och encyklopediska roman. För vad gör översättaren med finurliga ord som verbet ”obstreperate”? Jo, det enkla ”dunka”. Och när Sterne skriver ”ejaculation” med sin tvetydiga betydelse får vi det kyska ”utgjutelse”. Resultatet är en mindre skabrös roman.
Förvisso är det svårt att överföra språket, som är en så stor del av handlingen i Sternes roman. Ibland väljer Östergren uppenbara arkaismer, och det är gott så. Däremot hade jag gärna sett mer originella försök att svara upp till originalets nymodigheter. En översättare måste väl få skarva lite, få hitta på lite, och om inte – gör det ändå! Som resultatet föreligger nu är det en förmildrad version av originalets subversiva halt, och ett rent ut sagt plattare språk. När jag läser Sterne på engelska gapskrattar jag – när jag läser den på Östergrens svenska drar jag på min höjd lite lätt på munnen. Pappan oroar sig för att sonen i sina nya byxor ska ”look like a beast” (på svenska: ”kommer han att se hemsk ut”). Och i ordsammanställningen om England, ”thou tenderest of mothers – and gentlest of nurses” reduceras det till ”du ömmaste av mödrar, – och finaste fostran” (med ett redundant kommatecken till råga på allt).
I det kärlekens ABC som Sterne erbjuder i åttonde boken finns också några gloriösa glosor:
F utilitous
G alligaskinish
H andy-dandish
I racundulous[,]
som på svenska blir, konstaterar den alltmer uppgivna översättaren:
F förföriska
G revebyxiga
H andsvettiga
I rriterande[.]
Irriterande var ordet!
Romanen handlar i stora drag om födseln och döden, och om allt som finns däremellan. Ganska mycket om krig – Toby och Trim ägnar stor del av sin tid åt att återskapa slaget vid Namur vid slottets trädgård, ett slag där Toby fick en skada på ett pikant ställe (ljumsktrakten). Men också om kärlek, åtminstone så som den kommer till uttryck när änkan Waldman uppvaktar Toby, som eventuellt gjorts impotent av sin krigsskada.
Det är en roman som är både intelligent och tramsig. För min generation – uppfödd på Monty Pythons smarta banala humor – är steget förmodligen inte långt till Sternes ofta oförutsägbara tvister. Han börjar med ett dubbelt tabu: inte nog med att det är en sexscen, det är också föräldrarna som har sex. Det är tillfället när Tristram avlas, och de nio månaderna som följer tar ett par hundra sidor att avverka, då vi tvingas underkasta oss den bortkollrandets poetik som Sterne svurit sin trohetsed åt. För svenskt vidkommande kommer jag inte på en bättre representant för något liknande än hos Clas Livijn, vars Spader Dame äger något av den excentricitet som Sternes roman har i sådant överflöd (Livijns roman utkom 1824, men då och då är det någon som upptäcker hur uppfriskande modern den är.)
Åtskilligt kretsar kring vad en annan tramsfarbror (Kapten Klänning) i en Nilecity-sketch benämnde ”de neeedre regionerna”. Annat berör krig och fältslag, knapphål, sömn, kammarpigor, näsor, hjälpverb, hattar, morgonrockar … Men det är framför allt en roman om känslor, där den tekniska briljansen aldrig står i vägen för det viktigare uppdraget, att skriva från en människa (författaren) till en annan (läsaren): ”Vad är ett människoliv! Är det inte att bara gå från det ena till det andra? – från sorg till sorg? – att knyta ihop en säck full av elände – och öppna en annan?” Här gör Östergren vissa avvikelser från originalet med sin (omedvetna?) anspelning på Nick Caves ”sack of woe” från ”Up Jumped the Devil”, för den säcken finns inte hos Sterne: ”to button up one cause of vexation! – and unbutton another!”
Pappan till Tristram har en benägenhet att föreläsa om allsköns ämnen, och mycket av hans utläggningar ska fungera som en Tristrapaedia, introduktioner till sonen (jämför en annan av digressionens okrönta konungar, Karl Ove Knausgård, vars svit om årstiderna väl var riktade åt ett av hans barn?). Det är irrande fokus och förvirrande fokalisering. Är det här en bok enbart för finsmakare och litteraturkritiker? Ingalunda, vill jag hävda: dess omåttliga popularitet när den gavs ut talar för annat. Den blev en omedelbar succé. Några år efter Sternes död gav den beryktade kritikern Samuel Johnson en lite för snar dom: ”Nothing odd will do long. Tristram Shandy did not last.”
När Virginia Woolf tog sig an Sterne 1928 satte hon fokus på hur epokgörande stilen var, både i hans A Sentimental Journey och i Tristram Shandy. Hon påpekade att interpunktionen inte följde skriftens uttalade regler, utan imiterade talets, och gav oss därmed tillträde till en nyfunnen och mer närgången realism: ”The order of the ideas, their suddenness and irrelevancy, is more true to life than to literature. […] The usual ceremonies and conventions which keep reader and writer at arm’s length disappear. We are as close to life as we can be.” (Essän finns att läsa i andra volymen av The Common Reader.)
Och det finns också i själva romanen en direkt anspelning på varför den måste se ut som den gör, för redan 1761, då femte boken utkom, finns ett försvar för den originella utformningen, som motgift till det konforma sättet att skriva romaner:
Kan ni lärde säga mig, skall vi för evigt lägga till kvantiteten – men inte kvaliteten?
Skall vi för evigt göra nya böcker, som apotekaren gör nya mixturer, genom att tömma en gammal flaska i en ny?
Skall vi för evigt slå samma rep och upprepa det? i samma bana – i samma takt?
Östergrens översättning saknar trots allt inte sina lyckade sidor. I rättvisans namn var väl Thomas Warburtons gamla översättning, som kom 1980, inte heller helt lyckad. Där löd titeln Välborne Herr Tristram Shandy, hans liv och meningar. Den har vad jag vet heller aldrig återutgivits. Så här kan det då se ut vid en jämförelse, då vi kastas in mitt i en av de överdjävligt långa meningarna där Toby ännu en gång återger slaget vid Namur.
Sterne:
He proceeded next to Gallieleo and Torricellius, wherein, by certain geometrical rules, infallibly laid down, he found the precise path to be a PARABOLA, – or else an HYPERBOLA, – and that the parameter, or latus rectum, of the conic section of the said path, was to the quantity and amplitude in a direct ratio, as the whole line to the sine of double the angle of incidence, form’d by the breech upon an horizontal plane; – and that the semiparameter, —— stop! my dear uncle Toby, – stop! – go not one foot further into this thorny and bewilder’d track, – intricate are the steps! intricate are the mases of this labyrinth! intricate are the troubles which the pursuit of this bewitching phantom, KNOWLEDGE, will bring upon thee. – O my uncle! fly - - fly - - fly from it as from a serpent. – Is it fit, good-natur’d man! thou should’st sit up, with the wound upon thy groin, whole nights baking thy blood with hectic watchings?
Östergren:
Varefter han fortsatte med Galileo och Torricellius, där han fann, genom vissa geometriska formler, givetvis åkallade, att det närmare bestämt rörde sig om en Parabel – eller en Hyperbel, – samt att parametern, eller latus rectum, av den koniska delen av sagda linje, förhöll sig till omfång och amplitud i direkt proportion till sinus av infallsvinkeln gånger två, vid avfyrning av en bakladdare på horisontellt plan; – och att semiparametern, – stopp! käre farbror Toby – stopp! – ta icke ett steg vidare på denna vansinnets törnbeströdda väg, – den är alltför vådlig! och vådlig varje vindling i denna labyrint! vådliga de våndor som denne demon kallad Kunskapen drabbar dem som försöker betvinga honom. – Ack, min onkel; – fly – fly och sky den som en giftorm. – Är det klokt – för en så godhjärtad människa! med detta sår i veka livet, att sitta uppe hela nätterna och låta blodet stockas av febrila studier?
Hos Warburton:
Därefter fortsatte han till Galileo och Torricellius, hos vilka han, enligt vissa Geometriska regler, omotsägligen förklarade, fann att banan noga taget utgjorde en Parabel – eller ock en Hyperbel, – samt att Parametern, eller latus rectum, av koniska sektionen av sagda bana, stod i direkt proportion till tyngd och skottvidd, liksom hela sträckan till sinus av dubbla infallsvinkeln mot vågräta planet; – samt att Semiparametern, – håll! min käre farbror Toby – håll! – framträng ej en fot längre på denna törnbeströdda och villande stig, – invecklade bliva dina steg! invecklade äro irrgångarna i denna labyrint! invecklade de bekymmer, vilka jakten på denna förhäxande fantomen Kunskap skall förskaffa dig. – O min farbror; – fly – fly, fly henne som man flyr en orm. – Är det lämpligt —— du gode och välvillige! att du sitter uppe med din blesserade ljumske, nätterna i ända och stockar ditt blod med en ivrig vaka?
Att det just i år, i vår gudsförgätna del av världen (Sverige) skänks nyöversättningar av den engelska romanens två mästerverk (det andra är förstås George Eliots Middlemarch, som vi kunde läsa i våras) ser ut som att någon eller några har satt det i sinnet att bilda de obildade. Gud ske lov för den optimismen, säger jag bara! Ändå saknar jag fotnoter, och vill inte nöja mig med påståendet att ”en kan googla”. Min engelska utgåva har nästan 200 sidor fotnoter och ordlistor. Därför missar vi om vi bara rådfrågar den svenska utgåvan den upplysande fotnoten till att egennamnet Gotham används. Fotnoten kan då berätta att det på 1700-talet pekade ut ett ordspråk om någon som var intelligent men dolde det bakom en mask av lättsinne – med andra ord ett utmärkt val att förlägga Batmans hemvist till en fiktiv stad med detta namn, då så mycket i Batmanverse handlar om maskeringar.
Trots mina invändningar om översättningen är det förstås en unik glädje som bereds i Laurence Sternes sällskap. Min förhoppning är att du genast skaffar dig boken, och inte inväntar ljudboken – för då går du miste om de sublima upplevelserna. Den svarta sidan! De typografiska hyssen! De vackra illustrationerna! Ett kapitel som bara hoppas över! Alla asterisker som ska maskera det skabrösa (men givetvis bara förstärker dem)! Ärligt: du är värd bättre än en AI-röst baserad på Stefan Sauk ska läsa vad pigan Susannah säger till femårige Tristram när hon inte är snabb nog med pottan och vill att han ska pissa ut genom fönstret och olyckligtvis därför får sin penis omskuren av fönstrets giljotin: ”kära någon, kan han inte, för en gångs skull ***** ** ***** ********?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.