Mahmoud eller det stigande vattnet, Antoine Wauters, översättning Cecilia Franklin, Flo

 

Så snabbt det går att ta något för givet, och så snabbt det också går att konstatera att vi sällan vet vad som är det bästa för oss förrän detta ”bästa” redan är etablerat. För sex år sedan sjösattes förlaget Flo, och till deras första böcker hörde Tor Ulvens Avlösning och Ingvild H. Rishøis Vinternoveller. Formidabel succé, och jag misstänker att det är framgången med främst Rishøis kommande böcker – mästerverket Stargate – som föranlett en ökad utgivningstakt.

 

 Därav årets andra bok av den belgiska författaren Antoine Wauters. Jag hörde till dem som blev förtjusta i Motsägelsernas museum. Hans nya bok, Mahmoud eller det stigande vattnet, är en lite annorlunda bok. Det är ett mäktigt diktepos i arton sånger som skildrar den före detta läraren och poeten med det eponyma namnet Mahmoud, som ror ut på en konstgjord sjö i Syrien och dyker ned i vattnet.

 

Han dyker på två plan: dels det bokstavliga, i det fysiska vattnet, och dels i det bildliga, i de abstrakta minnena, där den privata barndomen och uppväxten samsas med minnen från nationens blodiga förflutna. Han simmar i tidens vatten, kunde man säga om man hade sinne för det spetsfundiga, och där åskådliggörs hur välmenad pacifism övergår i förtryck, våld och fängslande. Att dyka må förefalla vara en enkel eller lättköpt bild, men Wauters – vilket passande namn! – gör det mesta av materialet. 

 

 Och minnet lever starkt i honom, fast minnet rör sig inte i singular, utan stavas hellre i plural som minnena. Skickligt flätas individens och landets historia samman, och sorgen och tortyren fördelas i krigets organiserade arbete. Det finns en kvinna som han ofta vänder sig till, en Sarah, likväl som hans första fru Leila, men annars är han som allra mest ensam i vattnets – och minnenas – gemensamma djup. Där finns åtskilligt av hopp, lika mycket förtvivlan, och den som undrar vad syftet är lugnas av en försäkran att han ägnar sig åt dykandet för att upphäva tiden:

        Det  finns ingen tid.

Jag är inte längre en gamling, jag är ingenting.

Bara en kropp. För vattnet och solen.

Som när jag skriver.

För att kunna skriva: upplev i vilken grad ni inte existerar,

i vilken grad ni är konturlösa. 

 

 I vattnet återkommer alla besvikelser, alla de svikna drömmar som kanske vi alla människor bär på – all ånger, all ruelse, alla dessa ”om bara …” En fras som upprepas lyder: ”Monstren föds i mörkret.” Det är förstås något som tål att upprepas: skingrar vi mörkret blir vi mindre rädda. Och dagarna följer samma mönster för den dykande Mahmoud, och så ska förstås demonerna fördrivas: medelst upprepningar och rutiner. I upprepningarna kan också sambanden visa sig, och därmed blir Wauters sätt att gestalta upprepningen ett skrivande som hamnar i skarven mellan Kierkegaards gentagelse och Nietzsches eviga återkomst – en bra skarv, med andra ord. 

 

 Wauters dikt blir en meditation över åldrandet, med bistra sanningar som presenteras som dåliga nyheter för alla som längtar efter att få bli gamla: ”Att åldras är / att inte längre ha någonstans / att gömma sin smärta.” I vattnet möter Mahmoud människor från sitt förflutna, och i hans version av världen blir frihet och fångenskap inga motpoler, utan samverkande krafter, eller bara del av samma erfarenhet, som handlar om att vistas i ett land som är ”en reklamfilm för döden”.  

 

 Det ser ut som att Flo ger ut sju böcker i år. Om bara resten av utgivningen håller den här klassen är det inte för många.